Tillbringar lördag och söndag på Sigtunastiftelsen med Yrsa. Öppnar upp dokumentet med femhundra kommentarer från min redaktör. Ibland kallar du det för veranda, ibland altan, ibland terrass. Jag går igenom och rättar till. Håll ett öga på antalet gånger Leos längd nämns … redan på sidan sidan 163 tycker man att man hört det ett gäng gånger. Okej, okej, jag fattar. Redaktören har inte föreslagit några större ändringar. Vadå, du menar att jag inte behöver ta ett omtag och göra om allt? Du menar att det sitter? I torsdags, när han bekräftade detta på telefon, kände jag mig rakt igenom lycklig. Min starkaste känsla är förvåning. Jag har tydligen har fått ihop den här texten med så många karaktärer och trådar. Vet såklart inte hur den kommer landa hos läsarna i augusti, men ändå. Allt är inte upp och ner. Jag får sådan lust att skriva fler böcker. Så brukar jag inte känna i slutskedet av ett skrivprojekt. Stora snöflingor yr utanför fönstret när vi äter middag på italienaren nere på stan, som är Sveriges äldsta (staden, inte italienaren). Det går långsamt att äta nu när platsen i magen är så komprimerad. Vi kommer tillbaka till hotellrummet vid tiotiden och ligger och pratar i sängen innan vi släcker för natten. Jag sover med en av stiftelsens kuddar mellan knäna. Vaknar då och då till av att den lilla gymnastiserar där inne. På söndagsmorgonen vaknar vi till ett tjockt lager snö och när solen gått upp – klarblå himmel. Synen får mig att tänka på målningar med snöiga motiv av Gustaf Fjæstad som hänger på Thielska galleriet. Vi äter frukost i restaurangen, frallor, yoghurt och frukt, och jag börjar läsa Monika Fagerholms senaste bok. Snyter mig fyra-fem gånger under den korta stunden, har varit förkyld i sju veckor and counting, Yrsa ger mig ett paket näsdukar som känns mjukare mot huden. Vi tar en promenad längs vattnet. På isen skrinnar vuxna och barn förbi. Somliga rör sig framåtlutade med händerna på ryggen, andra har hockeyklubba och puck. Yrsa är smart som har tänkt på att packa solglasögon. Jag känner smärtan i bäckenet igen, så fort jag måste pulsa i snö kommer den tillbaka. Jag ska inte klaga, säger jag, det hade kunnat vara värre. Du får klaga, säger hon. Fåglarna kvittrar men jag är så dålig på fågelläten, kanske är det rödhake, eller koltrast. Sitter en stund i stiftelsens kapell och tänker på farmor. Vi checkar ut vid elva men dröjer oss kvar i ytterligare en timme. Yrsa jobbar med sin text och jag loggar in för att skriva ett blogginlägg om min helg på Sigtunastiftelsen.
