Jag har längtat bort från Stockholm på sistone. Längtat bort från Hemköp Skanstull där man kl 17:30 får fightas i gångarna för att inte stöta i varandra med korgarna. Där alla har något stirrigt i blicken. Jag har stått och försökt dra ner luft i lungorna bland risoni och gnocchi och skrivit sms till Johan: Kan vi inte åka bort någon helg. Så fick det bli. I lördags morse tog vi tåget ner till Malmö. Turades om att läsa samma bok och somnade på en hög av våra jackor. Vi checkade in på ett hotell med buckliga heltäckningsmattor, mjuk säng och fönster som skallrade i vinden. Det första vi gjorde var att möta upp Bea, Mirjam och Maja för lunch. Plötsligt var vi på semester! Vi käkade på Spoonery. Bea är min äldsta vän. Jag tycker om att berätta om det för folk. Jag hör mig själv säga: Jag var sist kvar på dagis. Fyra år gammal kanske. Stolarna stod uppochnedvända på borden. Jag skulle bli hämtad någon gång, det visste jag, men när? Det var dunkelt i rummet. En fröken med bananörhängen sa: ”Du kan leka med Bea på Snigeln, hon är också kvar”. Jag minns skjutdörrar som drogs upp mellan våra avdelningar. Hur Bea satt på golvet och lekte med något. Plastdinosaurier tror jag. Våra föräldrar hade väl ringt personalen och sagt ”det här mötet drog över lite, men jag är på väg nu, jag kommer snart”. Vi gick i parallellklass upp till femman och på teater ihop några år därefter, och sen började vi i samma gymnasium. Det bara blev. Och vi har hängt ihop. Det är 3,5 år sedan hon flyttade till Malmö. Jag vill sluka henne hel när jag kommer och hälsar på. Vill veta vad hon känt och tänkt. Men det funkar ju inte så. Det bästa sättet att landa i varandra är att ligga bredvid varandra i soffan. Lugnet som sprider sig när hon kliar mig i håret, och Maja samtidigt klämmer på mina tår. <3 Bea och Eric har flyttat till en så jävla fin lägga. Vi gick dit och drack kaffe. På lördagskvällen såg jag och Johan Oscar Liljas försvinnande på Malmö Stadsteater. Sara Bergmark Elfgren har skrivit en föreställning om några ungdomar som börjar en folkhögskola (en pluggar konst, en foto och två skrivarlinjen). På olika sätt träffar alla Oscar Lilja, en karismatisk och fullkomligt förhäxande man som drar in dem i konstens – och sitt eget – mörker. En skräckladdad pjäs med bombastiska visuals. Skulle säga att målgruppen är ungdomar och Bergmark Elfgren-fans. Gällande skådespeleriet så var Alexander Abdallah RYSLIGT bra. Jag hade gärna sett mer av folkhögskolevardagen (det hade varit en spännande kontrast till de uppskruvade scenerna hos Oscar) och att fler händelser hade gestaltas i dialog snarare än återberättas. Men kanske har det med skräckgenren att göra – att det ska finnas en ”det var en gång”-ton över det hela. Jag och Johan pratade också om videoprojektionerna, de var snygga (scenerna i skogen var jävligt effektfulla tack vare dessa) men ibland lite väl överladdade och övertydliga. Samtidigt … viktigt att tänka på målgruppen. Kanske krävs det supermycket video- och ljudeffekter för att *kids* idag ska tycka att teater är tillräckligt spännande? Men tydliga visuella grepp gör att ganska lite tolkningsmöjligheter lämnas till betraktaren. Och ungdomar ska inte underskattas. I det stora hela så var det en cool (japp, jag vill använda ordet cool) pjäs, för att den var något helt eget i sitt slag. Jag tycker också att Sara Bergmark Elfgren (som ju skrivit Norra Latin, De dödas röster och Cirkelnböckerna tillsammans med Mats Strandberg) är jävligt inspirerande, för att hon ständigt tar sig an nya format. Från böcker till mockumentärer till tevespelsmanus till vampyrpjäser. Heja! Efter pjäsen ledde Johan mig till Mineral. Jag drack mitt livs första glas oranget vin, åt en uuunderbar vegetarisk plocktallrik och pratade om … något som jag inte minns. Mysigt var det i alla fall. Och det var så oerhört fint där. Min nya Malmöfavorit. Som om jag har så himla många :) :) :) Sen gick vi till Balthazar. Träffade Maja, Bea, Mirjam, Eva och Måns och lite fler och drack öl. Avslutade med att klämma en falafel. På söndagen åt jag och Johan pizza på Far i hatten med hans Malmökompisar. Fylldes av en jättestark känsla av: här skulle man kunna bo. Bara grejen att man kan ta sig mellan vänner utan att det tar 35 minuter på en SL-buss med tre byten. Och hur mycket billigare allt är ... Mmmm jag ska sluta langa Malmöklyschor nu. Ni fattar ju. Man börjar ifrågasätta sin Stockholmstillvaro helt enkelt. Sen köpte vi tacoingredienser och lagade middag hemma hos Bea och Eric. Här är Maja. Eric, Bea, Mirjam, Johan. Vi spelade spel och dansade till Darin. Gick till Rex i snålblåsten och tittade på stand up. Träffade Johan polare på en restaurang som Hugo beskrev som bloggig och som mycket riktigt var det. Tack och bock. MJ's heter den. Sen hem till hotellet igen. Gift vid första ögonkastet och godis i sängen. Så glad för den här semestriga helgen.
