Mina naglar har vuxit sig långa sedan jag lämnade Sverige. Jag gick ner till en skönhetssalong och fick nya, korta, glansiga. Hon hade inrett med lila. Lila gardiner, lila kuddar, lila verktyg. Hon slipade så hårt att jag blev svettig. Nagelbanden blödde. Mina händer är bruna nu. Ådriga av värmen, som Joan Didions. Jag är skapt så, det är inget jag kan göra något åt. Ser möjligen lite stark ut? Eller ser det mer ut som om mina underarmar är två erigerade penisar? Det är en tanke som faktiskt ofta far genom mitt huvud.Det skulle vara lätt att sätta infarter på mig. Idag lämnar jag rivieran. Jag har vattnat citrusträden och tagit in dynorna. Dammsugit och svabbat. Käkat upp resterna ur kylen. Hur många förpackningar couscous har jag ätit sedan jag kom hit? Hur många yoghurtar? Elsa Billgren bloggade om att det finns fransk kokosyoghurt på Ica Aptiten där hemma. Jag sa det till Johan i telefon. Han blev tyst en kort stund, sedan sa han: då får vi bara köpa dem vid väldigt speciella tillfällen.Vissa saker måste helt enkelt få vara svårtillgängliga. Snudd på heliga. Jag åkte till södra Frankrike för att skriva. Det har gått sådär med den saken. Jag kommer på mig själv med att söka upp recensioner där böcker blivit rejält sågade. Det är som om jag förbereder mig för det värsta. Ändå är det över ett halvår kvar. Jag har hamnat för mycket i sedan. Måste tillbaka till görandet. Men det är svårt när texten har stelnat, när allt jag skriver tycks stelna, varför skulle någon vara intresserad av detta torkade geléhallon till hjärna. Jag skriver det inte för att söka bekräftelse. Jag skriver det för att det är precis så jag tänker.Trist att man inte blev smartare än såhär. De senaste veckorna har jag snittat fyra timmars skärmtid på telefonen per dag. Det gör mig illamående. Solen skiner unge, gå ut och lek. Det är all ensamtid, dagarna är så långa, jag blir trött på mitt eget huvud och söker sällskap i sociala medier. Fruktlöst, förstås.Jag har älskat att vara i det här huset. Eftermiddagarna på terassen under träden. Chokladmoussen i soffan framför Fleabag. Springa ner till havet och tillbaka. Läsa Knausgård på uteservering. Beställa kir royal. Hänga tvätt som torkar på nolltid och blir som nystruken av vinden.Bara en gång blev jag rädd, det var igår natt när jag tyckte mig höra steg nerifrån köket. En annan kväll skrek en katt som om den var tagen i besittning. I övrigt har det varit lugnt och tyst. Bara visslandet från kylskåpet. Att en plats kan vara så vacker. Ett instagramkonto började följa mig igår. Jag tror att det är svenskar som träffas här i krokarna. Säkert jättetrevligt men jag är 28 inte 65. Såg en av deras sparade händelser som ett tecken för mig att packa rullväskan, kränga på mig ryggsäcken och ta tåget tillbaka till Paris.
