Vi åker av autobahn när det börjar skymma. Så här långt söderut är landskapet kulligt, grönt och motorvägen plöjer sig fram mellan skogar och åkrar. Det är i Knüllwald vi hamnar. Ja, Knüllwald. En liten landsbygdsidyll med korsvirkeshus strax intill den ständigt dundrande motorvägen. Jag ringer Knüllhotel och frågar om de kan hålla restaurangen öppen för oss och ja, det kan de. Det går män med gevär i korridorerna. Servitrisen berättar att renköttet i Johans gulasch är skjutet i skogarna just utanför. 12 timmars resa ha vi tillryggalagt. Johans blick är grumlig, vi dricker girigt ur våra ölglas som om det vore vatten. Till vårt enda sällskap har vi en pytteliten hund vars ögon tränger ur hålorna. Hon heter Lina. Vi äter vitt bröd med nutella och ett smuligt kokt ägg till frukost. Ler mot personalen bakom munskydden. Bilen är täckt av dagg när vi bär ut väskorna och sätter oss i kupén. En telefon i laddaren och en i GPS-hållaren, vatten i handskfacket och lipsyl inunder radion. Baksätet fullt av vinterskor och skidhjälm och gitarr inlindad i Klippanfilten. Det står Check Oil på skärmen. Blinkar orange. Vad nu då. Vi öppnar motorhuven, drar ut mätstickan och jo, visst finns där olja. Om det inte är det som är problemet – vad är då det? Har vi åkt 70 mil utan att kontrollera oljan? Är det nu bilen havererar och vi måste ringa försäkringsbolaget? Hotellägaren kommer ut i sällskap av en jaktklädd man som påminner om Tony Soprano. Utan att tveka drar Tony upp mätstickan och säger något på tyska. Han vinkar till hotellägaren som upprepar samma procedur. Vi tittar på markeringen. Det är inte tydligt alls. Kanske är det till och med för mycket olja? Är det ens möjligt? Johan andas snabbt bakom munskyddet. Jag kompenserar med att vara lugn, det är samma lugn som jag drar fram när han är flygrädd. Jag tar av mig munskyddet för att jobba min svenska flicka-charm. De säger follow us och vi slingrar ner till byn och bilverkstaden. Mekanikern torkar mätstickan med en redan nedsvärtad trasa, fyller upp behållaren till bredden och räcker över oss ytterligare en flaska. Han skriver 15 med fingret i dammet på bilen och jag halar upp plånboken. Tony och hotellägaren ler och säger tschüss och jag önskar att jag kunde greppa deras stora händer och skaka dem. Autobahn betyder motorväg, säger Johan, alla motorvägar i Tyskland är autobahn. Det visste jag inte. Ibland stannar vi på Esso och köper kaffe och går på toa, men vi jobbar mot klockan. Solen går ner kl 20 och efter det har Johan ingen lust att köra. Vi lyssnar på Lantzkampen, Fredagspodden, Della Arte, Fyra meter och The Daily. Jag lägger Pringles på instrumentbrädan och hjälper till med vattenflaska och snus när det behövs. Navigerar också, men det är inte mycket att tala om när man ligger på samma väg i 7 timmar. Jag ska ta körkort nästa år. Men att köra på sexfiliga vägar? Gulp. Då matar jag hellre med chips. När vi kör ut ur Tyskland och in till Schweiz, genom Österrike, ändras landskapet omedelbart. Det är som de dragit gränsen precis intill bergen. Spänn fast säkerhetsbältena, nu kör vi: Nu (dagen efter att jag tog bilderna ovan), ligger vi i Johans korridorsrum och håller på att vakna till. Vi ska promenera till hans skola för att fixa lite praktiska saker, handla lite mat, traska runt. Idag blir en dag utan bil. Nu bor han liksom här.
