Jag befinner mig fortfarande i den lilla bergsbyn på Franska Rivieran. Johan skrev att det var märkligt att jag inte hade badat än. Du som kallar dig lilla badtjejen. Jag har aldrig kallat mig lilla badtjejen men nog koketterar jag med att jag inte är en badkruka? Så efter det smset gick jag raka vägen ner för backen i den äldsta stadsdelen, förbi torget och butikerna, under viadukten och ut på avenyn som leder ner mot strandpromenaden. Jag hade bikinin under kläderna så jag kunde vara i vattnet på nolltid. Det var svinkallt, men man har inte badat på riktigt om man inte doppar huvudet (jag är ju lilla badtjejen), så det gjorde jag. Sedan la jag mig att torka på handduken. Fick vicka fram och tillbaka med rumpan och skuldrorna för att gräva ner mig själv bland stenarna. Solkrämen jag köpt på apoteket låg som en fet hinna över kroppen. Vågorna slog. Barnen skrattade. Trafiken ljöd. Och jag somnade.När jag vaknade var jag kall. Bikinin har för tjockt tyg, den blöter ner handduken och gör att ingenting vill torka. Jag bytte trosor under min tjocktröja. Försökte göra det smidigt, det satt en pappa och son på en filt en bit bort, och självklart är det då det blir som osmidigast? Sedan läste jag Morgonstjärnan. Fortfarande kall gick jag in mot stadskärnan igen. Satte mig på en uteservering jag återkommit till några dagar i rad. Beställde en cappuccino och fick förstås en sådan med kakao på toppen. Gott. Solen sken varmt på min rygg och jag kände ett sällsamt lugn infinna sig. Här sitter jag, tänkte jag, och har ingenstans jag behöver vara. Handlade mat på hemvägen. Jag handlar varje dag, jag tycker att det är skönt med rutinen, men också att vara i rörelse bland andra. Sedan jag kom till Frankrike har jag slagits av hur långsamma alla är i butikerna?! Det är som om hela systemet är fel. Alla bygger varuberg och kassörskan skriver ut femtioelva kvitton och ingen verkar ha bråttom.Jag har ju inte heller bråttom, men det är ovant, jag blir rastlös. Hursomhelst: köpte en pain au chocolat på hemvägen. Jag fick overklighetskänslor. Kvällen var verkligen vackrare än min kropp mäktade med?! Jag satte mig ner och bara glodde en stund för att hålla fast vid den upphöjda stämningen i min kropp. Jobbat mycket också. Ibland försvinner tiden, ibland är den utdragen och plågsam. På kvällarna har jag tittat på Fleabag. Det var underbart att se om säsongerna igen. Sällan har väl attraktion gestaltats så bra? När jag pratade i telefon med Johan på kvällen sa jag att Fleabags och Hot priests kärlekshistoria gav mig exakt samma känsla som när Johan och jag började prata i telefon om dagarna, innan vi blev tillsammans. Ett övertryck i kroppen, som en för hårt uppblåst ballong. Jag blev först lite sorgsen av det, sa jag, eftersom jag skulle vilja känna den intensiteten igen. Men sen kom jag på att: jag gör ju det, nu när jag ser serien. Det är inte en falsk känsla, för den finns ju där, den bor i mig. Och nu längtar jag efter dig mer än på länge.Läs också:Deadline & serietips
