Jag fick en notis om att det var sex år sedan jag reste till San Francisco. Minns ni. Jag skulle vara där i tre månader och det var mitt livs första långresa. Första gången jag reste själv. Första gången jag över huvud taget bodde själv. Fast – helt själv var jag ju inte. Min storebror Froste och hans tjej Dana bodde tio minuter bort. Jag hade hemlängtan den första tiden. När min dåvarande pojkvän Felix sa god morgon så var det god natt för mig. Jag satt på spårvagnen och grät medan den hackade sig fram genom staden. Jag fick bo i min storebrors kollegas källarlägenhet som saknade wifi, täckning och fönster. Men jag fick bo gratis. San Francisco var då USA:s dyraste stad, en etta kunde lätt ligga på 25 000 kr i månaden. I Mission District brändes hus ner för att man skulle kunna bygga nya, utan den rent control som skyddade priset i de gamla lägenheterna. Trottoarerna var fyllda av tält. Tenderloin var packat av hemlösa och narkomaner. Hemlösa söker sig till Kalifornien på grund av det milda klimatet. Jag jobbade morgon till sen kväll, var redaktör för en del av Metro mode som hette Creative och skrev typ fem artiklar i veckan utöver mina tolv blogginlägg. Stanna skulle snart komma ut. Jag var produktiv, jag var ett ånglok, jag jobbade för att slippa känna mig ensam. Jag gick på kompisdejter med personer jag fick kontakt med genom bloggen. Barnflickor, techmänniskor. Jag har inga minnen av att vara nervös men det måste jag väl ha varit? Men allt var så spännande. Överallt fanns skäggiga män i skogshuggarskjortor, jag var inte singel men jag sög väl i mig deras blickar. Överallt fanns glittriga barer. Vad jag älskade med San Francisco: klipporna som störtade ner i havet. Stränderna. Cykelturerna över bron eller genom parken med Froste och Dana. Den mexikanska maten. Utsiktsplatserna. San Francisco är likt Stockholm i storlek och invånarantal och det gjorde mig lugn. Jag började prata engelska på ett nytt sätt. Sa "aha" för att bekräfta det den andra precis sagt. Sa "awesome". Jag tog promenader längs Land's end. Jag satt i sanden på Baker beach och funderade på vad som var viktigt i livet. Senare, när jag, Froste och Dana var på hajk under redwoodträden frågade jag dem samma sak: vad de anser ni är det viktigaste i livet? En tjugoettårings fråga. En tjugoettåring på sin första långresa. Jag fick urinvägsinfektion och Froste och Dana skjutsade mig till sjukhuset. De tog hand om mig som två föräldrar. De fixade en cykel till mig som vi döpte till Rainbow. Vi åkte på utflykter nästan varje helg: surfade i Santa Cruz (jag kom inte upp på brädan) och åkte till Danas pappa i Nevada, där det var vinter. På nyårsafton hajkade vi i Big Sur. Froste insisterade på att vi skulle sova under bar himmel och det var den kallaste natten i mitt liv. Yrsa kom på besök. Vi kände knappast varandra då, hade bara umgåtts en handfull gånger, och vi pratade oavbrutet i en vecka. Pratade om skrivande, pratade om allt. Hon somnade på min axel, hon stoppade upp fingrarna i näsan på en kille som tog mig på rumpan, hon satt mitt emot mig och skrev på otaliga kaféer. Kajsa kom också på besök en vecka. Vi hade så roligt, hon är så rolig. Gick på hemmafester och åt oss genom staden. Skålade för ett år av intensiv vänskap. Blir rörd nu när jag tänker på allt som hänt sedan dess. Jag satt på flyget men jag ville inte åka hem. Några månader senare gjorde jag slut med Felix efter fem viktiga och mycket fina år ihop. Tror San Fransicoresan var betydelsefull för att jag förstod att jag för första gången verkligen fick testa mina egna förmågor. Att bo själv, att tvingas lära känna nya människor och hitta nya rutiner. Att över huvud taget vara ensam med mitt eget huvud. Sex år. Ett helt liv sedan? Och i januari flyttar Froste, Dana, deras unge och hunden till Sverige ♥ Läs även: 1 år sedan jag bodde i San Francisco/Om att våga flytta Du frågar: hur mår du, Hur är kalifornien? När hemlängtan slår till
