Kvällsluften känns kroppstempererad. Jag drar på mig de turkosa skorna och springer ut på landsvägen. Blånande bergstoppar från mörkt till ljust, precis sådana vi målade under lågstadiets bildlektioner för att lära oss att späda vattenfärgen. En rosa himmel. Doften av pinjeträd, lavendel, torr jord. Jag springer men tänker inte på att jag springer. Som om huvudet är bortkopplat från kroppen. Som om den är en maskin. Jag parerar bucklor i underlaget, springer lätt i dammet, jag känner mig full fastän jag inte druckit något annat än vatten från kranen. Det med den där märkliga bismaken. I takt med att skogen tätnar om mig blir det allt mörkare, jag måste lysa upp vägen med ficklampan på telefonen. Ljuskäglan rör sig hackigt framför mig, cikadorna tjuter. Något rör sig i skogen. Springer jämte mig. Stegen är tunga, det måste vara något stort. Jag vet att jag borde vara rädd. Rädd för djuret, rädd för mörkret, rädd för att stöta på en främmande man på vägen. Min kropp borde varna mig med adrenalin. Men jag kan inte minnas sist jag faktiskt kände så. Jag får inte upp barnlåset vid grinden och måste klättra över den. Jag lirkar av mig de svettiga kläderna. Myror klättrar upp över mina fötter, de är så stora myrorna, nästan som skalbaggar. Poolen surrar när jag kliver ner i den. En Hello Kitty-madrass flyter framför mig. Jag simmar ner under ytan, sparkar mig framåt, känner vattnet mot all min nakenhet. När jag lägger mig på rygg och flyter är himlen svart där ovanför. När jag kommer upp till huset och klorvattnet rinner i ilar från mitt hår säger Johan: – Du vet väl att det finns vildsvin i skogen? – Är det sant? Lisa nickar. – Mina kompisar som bor på landet har köpt skyddsvästar till sina hundar. – Varför då? – För att vildsvinen kan gå till attack och snitta upp deras bukar. Med betarna.
