När pappa fyllde 60, år 2020, gav jag och mina storebröder honom en fjällvandring i födelsedagspresent. Sedan sköts det upp pågrund av The Big C, men i år fick vi äntligen tummen ur. Vi vandrade när pappa var 50 också. Så nu kanske vi kan kalla det tradition? Froste, som pluggat till fjäll- och vildmarksledare när han var yngre, hade lagt upp rutten: Vi tog bilarna till Nordsätern och vandrade upp i Lunndörrsfjällen. Det ligger i Jämtland, mellan Ljungdalen och Vålådalen. Inte långt från Åre. Ett oväder blåste in första dygnet. Det var kallt och regnigt och jävligt. På kvällen frös jag trots att jag hade på mig alla kläder jag hade med mig. Vi sökte skydd i pappas tvåmannatält. Satt krökta som ostbågar och spelade spel och åt pasta som vi tillagade i absiden. När vi skulle sova flaxade tältduken i vinden. Jag tryckte in mina öronproppar så långt jag kunde och försökte slappna av. Jag sov i över tio timmar den natten och det gjorde jag de kommande nätterna också. Visste inte ens att det var möjligt? Somnade halv nio, vaknade strax innan sju. Till frukosten fick vi sol! Vi åt gröt med blåbärspulver och en jäkla massa nötter och torkad frukt, drack kaffe med sempermjölk som klumpade sig och kände ett litet pirr. När jag satt vid jokken och diskade tänkte jag – och det var en tanke som var alldeles klar och tydlig i mitt huvud – att jag inte skulle vilja befinna mig någon annan stans på jorden än just där. Hej och hå, ut och gå. Vi gick oledat de första tre dagarna. Alltså navigerade fritt över fjället. Mötte bara tre personer längs vägen. Hela tiden dök det upp renar som stod och glodde och skuttade fjäderlätt över fjället. Upp och ner över kullar, klafs klafs över våtmark, genom videsnår, fotarbete i blockterräng och mjuka dalar. Blockterräng, ja. Vi gick i snitt ca 19 kilometer per dag. Då får man stanna ofta och trycka i sig nöt- och chokladblandning och dricka vatten. Kasta av sig väskan en stund. Jag fick blåmärken på nyckelbenen av väskan och hade en lilltå som trilskades. Ändå kände jag mig stark. En underbar känsla faktiskt. Pappa med The Deuce som en fjäder i hatten. Dom som vet dom vet Här har han nog varit iväg och använt den. När solen väl spruckit upp så var den blå himlen där för att stanna. Vi vandrade upp till en fjällsjö och tvättade oss rena i vattnet som var alldeles klart och iskallt. Froste har en sovsäck som kan bli en poncho??? Lunch var tortellini med tomatsås gjord på varma koppens tomatsoppa. 10 av 10. Familjefoto™ Så fortsatte dagarna. Ibland gick vi och pratade med varandra, ibland gick någon iväg själv. Jag tänkte inte många smarta tankar trots att jag hade så mycket tid med mitt eget huvud. Men närvaron? Hög. Viggo ville alltid ta höjd direkt. Ofta försvann han bara upp för backen medan vi andra tuggade på i maklig takt. Sedan låg han där, lutad mot sin ryggsäck, och chillade när vi nådde toppen. Jag hade nya vandringskängor från Viking. Dom var lätta vilket var skönt! Så skönt med stavar också. Det var speciellt hjälpsamt i nedförsbackar och när vi vadade. Varmt i solen, kallt i skuggan. En oerhörd sak att ha en sån här plats som sitt tillfälliga vardagsrum. Det hisnade i hela kroppen. Tillfredsställande också hur packningen blev lättare för var dag som gick. En kväll åt vi tacos på torr sojafärs som vi blötlagt och blandat med tomatpuré och fajitakryddmix. Chokladpudding till efterrätt. Det åt vi alltid på lördagarna när vi var små. Minns hur jag gick till kylen och petade på den blanka ytan för att se om puddingen hade stelnat än. De handblåsta skålarna av glas med blå kant. Jag brukade äta långsamt, långsamt, för att sukta Froste och Viggo. Näst sista kvällen tältade vi här. Jag hade för mycket vatten i falafelmixen så det blev en kikärtssoppa i stället. Vi kokade couscousen direkt i soppan. Blev märkligt nog ganska gott. Ey jag fick yatzy tre gånger under en omgång. Morning. Ett ansikte som varit i naturen i fem dagar ❤️ Mina brorsor!! Omtänksamma, roliga, störiga, sköra, starka, tramsiga, snälla! Sista kvällen tältade vi i fjällskogen för att vara nära parkeringen morgonen efter. Där var det knottigt och myggigt och jag var så trött i kroppen. Om jag klagar kommer ingen tycka synd om mig, det är lika jobbigt för alla, tänkte jag vid upprepade tillfällen. Håll lågan uppe! Bjud till! Kämpa på! (Obs: jag höll inte alltid lågan uppe) Pappa fick äppelpaj i en kastrull, gjord på smulade digestivekex, torkade äppelskivor, smör, socker och kanel. Grattis på sextioårsdagen, tre år senare, pap ❤️Det här gör vi om.Läs också:Mamman och barnen på Kullahalvön
