I början av våren hörde språkskolan EF av sig till mig och frågade om jag skulle vara sugen på att testa en av deras språkkurser. Länge har jag haft ”lära mig ett nytt språk” på min bucket list. Och visst, jag förstod att jag inte skulle lära mig franska av en veckas studier i Paris, men att få prova på! Ja! Alla bilder i det här inlägget är tagna av Olof Grind, en fotografkompis som råkade vara i Frankrike samtidigt som jag. Vi sprang runt över halva Paris och jag frustade hela tiden, för ärligt, hur kan en stad vara så vacker? Det är faktiskt helt bisarrt. Jag tycker om känslan av att sitta i ett klassrum och anteckna böjningar av verb och rätt ord för höger och vänster och rakt fram. Det är som att kastas tillbaka i tiden. Jag var bra på spanska på högstadiet. Jag ritade av min lärare på skolbänken och han skrattade bara när han frågade ”ritar du på möblerna hemma också?”. Jag tyckte om honom. Och spanskan. Men jag blev skärrad när jag kom till gymnasiet och insåg att nivån på spanskalektionerna var så hög. Jag tappade självförtroendet och valde teaterlektioner i stället. Sedan dess har jag inte pluggat ett tredjespråk. Men jag har saknat det. Att inte kunna språket är att förlora den identitet jag vanligtvis har i klassrum. Jag brukar vara den som pratar. Ibland för mycket. I franskaklassrummet pratar jag bara om jag måste. Ändå är jag bekväm i rollen av att sitta och anteckna och viska uttal för mig själv. Moulin Rouge!!!! Varje torsdag den här våren har jag och My tagit jazzdansklasser. Jag brukade dansa jazz som barn slutade när jag var femton. Under våren har jag hamnat efter, snurrat åt fel hål, skrattat nervöst. Men jag har fortsatt gå på danslektionerna. Att vara duktig, att prestera, att sträva efter att vara inte bara bra utan bäst, har följt mig så länge jag kan minnas. Därför var jazzdansen viktig för mig. En påminnelse om att jag inte behöver vara varken dålig eller bra på dans. Jag är ju där för att dansa. Bara det. Dansa. Lite så har det varit med språkkursen också. Jag måste inte veta svaret på allt. Det är okej att inte förstå. Det är okej att det tar tid. Jag är i ärlighetens namn så glad att jag över huvud taget gör detta trots att det är läskigt. Åka ensam till ett annat land och går till en skola där jag inte känner någon. Det krävs faktiskt mod. Jag tror att många tänker att de inte vågar plugga ett språk för att de är rädda för att misslyckas. Men kom ihåg att man börjar på en nivå som passar en själv, och nivån ökar i takt med att du utvecklas. Rätt var det är kanske du verkligen förstår allt läraren säger. Och så småningom kanske du kan tala språket själv. Att få uppleva det är verkligen en dröm jag har. Den första dagen fick jag göra ett test och prata kort med en lärare, för att de skulle kunna placera mig i rätt grupp. Det blev förstås nybörjargruppen. Jag kunde ju inte ens säga je suis Suédoise. Det jag har uppskattat mest är tydligheten hos lärarna, trots att de enbart talar franska under lektionerna så ser de till att alla hänger med. Det är en konst, det förstår jag. Det sker inga dumförklaringar och inget prestationstvång, utan jag har upplevt stämningen som sporrande och inkluderande. Skolan ligger centralt och de flesta bor på studenthem (som ligger 10 minuters promenad därifrån) eller hos värdfamiljer. EF anordnar också en massa aktiviteter utanför skolan. Jag har inte varit i skolan tillräckligt länge för att kunna ge ett övergripande omdöme av den, de flesta stannar ju här i månader. Men jag är så glad för min vecka. Trött i skallen av alla nya uttryck och intryck, men väldigt glad. Jag har rest utomlands på egen hand förut. San Francisco och Lissabon. Jag tänker nu i efterhand att det hade varit kul att resa och plugga samtidigt. Ha ett ställe att gå till varje dag. Praktisera det jag lärt mig under lektionerna i mataffären, på barerna. Få en klass! Bara en sån sak. Ett sammanhang mitt i den nya staden. Om du blir sugen på att plugga språk kan du läsa mer på ef.se/flora. Du får 20% rabatt på en språkkurs (det finns flera olika språk och länder att välja bland) om du bokar innan 20 juni! Ha så himla himla kul. Annonssamarbete med EF. Foto: Olof Grind.
