I lördags åkte vi iväg med bilen, en halvtimme från Mendrisio. Vi tog en linbana upp i bergen. Såg Mario Bottas kyrka, och påbörjade vandringen upp på Monte Tamaro. Första biten av turen var som att gå uppför ryggen på en Rhodesian ridgeback, det torra gräset såg ut som päls, men sedan började klättringen. Det var 28 grader nere i dalen, svalare uppe i bergen, men solen gassade ändå. Bergsgetterna balanserade oroväckande långt ut på klippavsatserna. När vi kommit en bra bit upp – runt 1900 meter över havet – blev det plötsligt svalt och behagligt fuktigt. Som en handduk på pannan när man har feber. Eller som att få svalka i en kyrka. Vi befann oss mitt i ett moln. Vi kom upp till toppen. Åt våra dubbelmackor och pizzabitar och såg ut över bergen, lager av blånande berg, längst bort var de täckta av snö. Johans t-shirt var genomvåt av svett och kanske av vattenånga från molnet. Han drog den över huvudet och la den att torka i gräset. En gräshoppa spelade intill oss. Jag kunde vara alldeles nära med mitt ansikte och se hur den gnuggade benen mot varandra och skapade ett läte så ofattbart högt för en så liten kropp. På tillbakavägen stannade vi på ett bergscafé. Sedan ner igen. Jag fylls av intryck. Det finns så mycket att se och uppleva här. Berg, bergsbyar, sjöar, arkitektur. Men det är märkligt att vara flickvännen i ett hus fullt av nya studenter som ska lära känna varandra. Känner mig lite i vägen, men det är som det är. Jag är här i fem dagar till och sen ses vi inte på flera månader. Är lite glad över att det inte är jag som måste gå igenom hela processen med att skaffa nya vänner, vet inte om jag hade orkat det faktiskt. Men samtidigt: att bo såhär, mitt bland bergen? Det går knappt att greppa.
