Hej från Hälsingland. Jag kom fram i torsdags och ska stanna i totalt en vecka, men resan började i motvind. Lång historia kort: när jag kom fram fann jag att jag var utelåst. Jag blev en tonåring, jag satt och grät, mina matkassar stod på bron, så även mina tre väskor, jag var trött efter resan och hade bara 1% batteri på telefonen. Jag ringde låssmeden men det hela verkade hemskt dyrt och onödigt krångligt. Jag kom på att min morbror skulle komma till helgen, han kunde ta med sig nyckeln, den mamma hade hos sig. Så fick det bli. Jag gned bort snoret och ringde honom, frågade om jag möjligtvis fick sova där en natt. Givetvis sa han, jag har satt på värmen här hemifrån, du kan ta en av ungarnas slafar bara. Och det finns vin. Jag har vin, sa jag, men tack, vad du är snäll. Jag har just gråtit som en tonåring men nu håller jag på att bli vuxen igen. Det kanske inte var så synd om mig ändå. I allmänhet har jag fått prata så till mig själv på sistone: ryck upp dig, tyck inte så synd om dig själv, pjoska inte. Det funkar förvånansvärt ofta. Ibland kan jag sakna den rösten hos familj och vänner. Den som inte bara tröstar utan den som också boxar en i sidan och säger: men du, kom igen, så farligt är det väl inte? Obs. Nu syftar jag inte på att vara utelåst och övernatta i det här underbara huset. På torsdagskvällen läste jag Hanna-Linnea Rengfors Candy i en lång sittning, från 18 till 23. Jag tyckte så otroligt mycket om den, ska skriva mer om den i mitt månatliga bokinlägg. Så hemskt egentligen hur man kan sluka en berättelse i en enda girig tugga, som någon jobbat med i många år. Men jag tänker att berättelsen stannar kvar i mig även efter läsningen. Nu är det söndag, men här bodde jag alltså torsdag-fredag. Det här har jag säkert skrivit örti gånger förut, men brukar alltid få frågor: det är min morbror Buster Delin som har ritat huset. Det är även han som har ritat mammas hus. Jag satt här och skrev. På sistone har jag allt oftare skrivit från soffan, det är något med det informella i det som tilltalar mig. Andra arbetsuppgifter gör jag gärna vid ett bord. Som att skriva det här blogginlägget till exempel. Vet inte om det var det smartaste draget att åka till Hälsingland ensam. Vanligtvis är det något jag gör för att få luft runtomkring mig, luft i huvudet. Men jag har varit så mycket för mig själv på sistone. Jag märker att saknaden efter Johan gör mig nedstämd. Idag är det exakt en månad sedan vi skildes åt utanför Milanos flygplats och jag oroade mig för hur han skulle kunna köra hem på sexfiliga motorvägar med så mycket tårar i ögonen. Det sprack upp! Jag tog en promenad. Halkade på de våta stenarna och blev så förvånad när jag plötsligt låg raklång. Lyssnade på De Oroliga av Linn Ullman. Den läste jag när jag bodde i Lissabon. Satt på Miradouro de Santa Catarina bland alla druckna människor och bet på min tumnagel och vände blad. Har många gånger tänkt att jag ska läsa om den sedan dess. Nu när jag skriver det här inlägget kommer jag att tänka på En näve näring av Stefan Sundström feat. Laleh. Å. Ni måste lyssna: Hittade en lupin som stått emot kylan. Hittade fjällig bläcksvamp. Senare stekte jag dem till min pyttipanna. Och så klämde jag nästan hela Emily in Paris på Netflix och fick ett så behagligt pirr i kroppen. Den är OTROLIGT töntig men gud vad härligt att se snygga människor hångla. Googlade absolut "emily in paris season 2" omedelbart när jag hade sett klart den. Sparkade löv. Blir man aldrig för gammal för. På fredagskvällen rullade Buster in på uppfarten och jag fick nyckeln till vårt hus. Då hade jag redan preppat med en full vedkorg för att kunna elda i kakelugnen i sovrummet. Jag läste Kerstin Ekman och lyssnade till sprak, knäpp och knaster från brasan. Idag är jag lite trött. Bakfull. Jag och mina morbröder Buster och Jack drack en massa vin igår, det var så mysigt. Jag lyssnar på Stefan Sundström nu, jag dricker mitt morgonkaffe, jag längtar tills i morgon när jag ska möta Yrsa på stationen. Du då. Hur mår du?
