När mamma fyllde 60, vilket var under pandemin, gav jag, Viggo och Froste henne en weekend i present. Det slog mig, när vi hade vårt lilla planeringsmöte över Zoom, att jag och mina bröder aldrig haft ett gruppsamtal förut. Knappt ens en chattgrupp? Vi har varit utspridda över olika tidszoner så länge att vi kanske förlorat lite av gruppkänslan. Vad gillar mamma? Mamma gillar natur, närodlad mat, picknickar, restaurangbesök, trädgårdar och vin. Och att gagga med oss. Således bokade vi in en helg på Kullahalvön i Skåne. Det är den plats i Sverige som känns mest som utomlands, tycker jag. Det har väl att göra med att jag aldrig var i Skåne som barn, men också för att klimatet och naturen känns sydeuropeisk där ute på Kullen. I augusti i år var det äntligen dags. Semesterns sista helg. Vi hyrde ett litet hus på Skäret. Jag var där några dagar innan för att skriva, och sen plockade jag upp dem, en efter en, i Ängelholm. Att jag hämtade mina storebröder med min bil, och inte tvärtom, kändes lika surrealistiskt som när jag bjöd dem på cigg från mitt eget ciggpaket för första gången. Grillmiddag. Allt det goda. Och vin från Arilds vingård, nästgårds. Ett semesternylle. På kvällen tryckte vi ner oss i hörnsoffan alla fyra och tittade på Hipp hipp!, precis som vi gjorde som barn, och det var berusande att falla in i ett gemensamt gapskratt. Vårt gapskratt. Dagen därpå gick vi på utflykt! I det avseendet är jag, Viggo och Froste hur lika som helst. Tjoff tjoff tjoff så var väskorna packade och flaskorna fyllda med vatten. Alla tre ville komma ut tidigt, alla tre föredrar picknick framför köpelunch. Jag märker att jag uppehåller mig vid de här likheterna oss emellan, jag är nyfiken på dem, jag gläds av att få syn dem. Vi har inte bott i samma stad sedan vi var tonåringar, kanske är det därför. Vi gick och gick. Först genom Arild (den finaste byn på hela Kullen) och sedan vidare ut i Kullabergs naturreservat, genom lövskogen. Paus för tångbad. Vattnet var klart. Och varmt. Klad. Tillsist kom vi fram till Nimis. Ni vet Lars Vilks livsverk. Dukade upp picknicken i skuggan. Vi bestämde oss för att gå vattenvägen tillbaka till oss, alltså hoppa på stenar i flera kilometer, skogen brant som en vägg intill oss. Vi lekte en lek där man skulle glida över stenarna så smooth som möjligt, med låg tyngdpunkt. Mamma skulle styla och vips hade hon trampat snett och fastnat med foten mellan två stenblock. Aj, gnydde hon, och jag såg för min inre blick hur vi skulle behöva ringa en helikopter, för därifrån kunde hon inte klättra, skadad. Men det gick att stödja på foten, även om det gjorde ont, men ännu bättre gick det att simma. Hon och Viggo simmade någon kilometer medan jag och Froste tog landvägen. Senare bestämde vi att jag skulle springa hem och hämta bilen, medan de väntade på Rusthållaregården i Arild. När jag kom fram, svettig, stod ett glas cava och väntade på mig. En halvtimme på sängen fick vi, innan det var dags att röra sig till Mölle Krukmakeri. Pizza och rödvin och världens gulligaste servitör och ja må hon leva ut i hundrade år. Så blev det dag tre. Vi åkte till Käringmalen för att bada. Där låg vi i timmar. Kan vi inte vara tysta en stund? frågade jag, för vi hade pratat och pratat och pratat nästan utan uppehåll, men då sa Froste att jag kunde gå iväg en stund i sådana fall. Det är så roligt att hinna prata ordentligt, sa han. Och det hade han ju i och för sig rätt i.Det var 30 grader. Vi åkte till Mölle för att äta glass men allt var för varmt, till och med skuggan var för varm, så vi gick på en loppis och åkte tillbaka till huset en sväng. Men sen ut igen. Alltid ut. Dukade upp picknick vid havet: tomater från Viken, tortellini som blivit kvar från min skrivvistelse, ostar, chark, bröd, öl och vin. Det var vi och fåren. Vi försökte räkna på när vi senast umgicks såhär, bara mamma och hennes barn. Inga småbarn, inga partners, bara vi.En gång, strax efter skilsmässan, var jag ensam med er en vecka i Grebbestad, sa mamma. Det var tjugo år sedan. Jag hade inte ens vetat om det, men jag hade saknat gruppkänslan. Vår grupp. Skratta åt samma dumma saker som vi skrattade åt när vi var små. Kanske behövde en förälder vara med för att jag, Viggo och Froste skulle känna oss som en syskonskara igen? Vi tycker inte lika om allt, har inte samma drömmar eller idéer. Men ändå är vi, långt där inne, samma barn som låg i soffan och kittlade varandra med stortårna. Samma barn som badade ankungar i Barbiebåten. Samma barn, vars mamma och pappa alltid lagt stort värde i att packa picknick i ryggsäckar.
