I fredags mötte jag upp tre av mina äldsta vänner på Skeppsbron. Jaana, Esmeralda och Bea. Äldsta som i att vi känt varandra sedan vi var 4-7 år. Vi har inte hängt i den här konstellationen sedan vi var tonåringar. Ändå märkte jag att mina axlar omedelbart sänktes. Skrattet kom så lätt. Första vi gjorde när vi kom fram var att packa korgen med chips, oliver och ost och gick ner till bryggan. Ett dopp eller tre. Sist jag var där var förra hösten. En varm och disig kväll. Vi drack vin och öl som kylts i vattenbrynet. Lagade tortellinimiddag. Ingen stekt vitlök eller lök för en av oss har parosmi. Spelade kortspelet Tecken som vi spelade jämt när vi var små. Esmi och Bea har inte röjt sitt tecken sedan 2003. Gick ner till vattnet när det blev mörkt och simmade nakna ut i det rosagula blåsvarta. Här sov två morgonpigga med ögonmask och två sjusovare som behöver lyssna på ljudbok för att komma ner i varv. Lördag och frukost. Tur att vi var ensamma så att vi kunde vara hur interna som helst. Sen gick vi ner till vattnet. Låg där i timmar och läste (jag korrade manus) och gjorde coola konster i vattnet som var fullt av fiskstim. Esmi Sippe Proffset. Jaana lärde oss göra empanadas. Bea friterade iklädd skyddsrock. Middag på altanen Där satt vi och var barn och vuxna på samma gång. Dagen därpå kom regnet. Hela naturen andades ut. Gunnars RADIO TV Bojar som rädisor. Det blev regnbad. Sedan doppade vi findus kanelbullar i kaffet på båten tillbaka till fastlandet. Bar samma känsla i kroppen som förra sommaren, när jag umgicks med mina bröder och vår mamma en helg. Som om jag, när jag fått kontakt med oss som barn, och samtidigt ser vilka vi har blivit nu, känner mig mer rotad?Allt blir bra
