Jag cyklar mountainbike med en Kronancykel. Så går det när en väg som först utger sig för att vara en platt grusväg snabbt förvandlas till en smal stig, full av uppstickande rötter och lynniga gropar. Skump, skump, skump säger cykeln och jag har ingen hjälm. Jag befinner mig någonstans långt inne i skogen på jakt efter Silverträsk, en insjö som Strindberg skrev om i sin novell med samma namn. Dör jag nu kommer det ta lång tid innan någon hittar mig. Jag ger upp halvvägs. Fallna trädstammar blockerar stigen. Jag leder cykeln tillbaka till grusvägen, känner hur grässtråna rispar mina smalben. Skit också. Borde ha vaccinerat mig innan jag åkte ut. Jag cyklar till bageriet och köper en blåbärsbulle och ett bröd. Sedan till lanthandeln. När jag har handlat äter jag en glass utanför butiken. Sedan skumpar jag hemåt igen. Tar ett dopp, äter min bulle, läser min bok. På kvällen talar jag i telefon med Yrsa. Vad som känns som en timmes samtal visar sig vara nästan tre. Under tiden dricker vi vin på varsitt håll och så planerar vi en skrivkurs vi ska hålla i höst. Ifrågasätter varför jag är här ensam när jag skulle kunna dela skrivandet med henne eller någon annan skrivande vän. Jag har försökt dricka vin på egen hand sedan i fredags men jag tröttnar efter ett halvt glas. Jag är Sveriges minst dekadenta författare. Ja, åtminstone när jag är ensam. Efter vårt telefonsamtal sätter jag mig och skriver. Äntligen kan jag börja tro på att det kan bli en roman av det här virrvarret. Att skriva handlar till mångt och mycket om att STÅ UT. Stå ut med att man inte vet var man är på väg, stå ut med ofullständiga sidor och skissartade idéer. Stå ut med att det flyter vissa dagar och andra inte. Det är en prövning i uthållighet. Också en prövning i hoppfullhet och att lita på sin egen förmåga, tror jag? Att tro på att det tillslut, efter mycket jobb, kommer bli en text som hänger samman. Fortfarande har jag långt, långt kvar. Men: Små steg framåt är också framsteg.
