Folk skakar sina sandiga handdukar och viker ihop dem. Fyller vattenflaskor till bilen. Kånkar väskor mellan vandrarhemmet och parkeringen. Min dotter sover i vagnen och jag sitter på den stenlagda altanen och skriver. Känner mig nervös i kroppen. Det är boksläppet. Det är den stundande föräldraledigheten. Det är att mitt barn när som helst kan vakna. Vi kommer hem i morgon kväll och sedan ska vi hitta en vardag, hon och jag. Jag längtar så efter mina kompisar. Att de ska få träffa Sunna och få uppleva henne som hon är nu.Jag längtar att träffa bebisarna som fötts under de veckor jag varit borta.Jag längtar efter mina kläder, i synnerhet en grå kofta med knappar.Jag längtar efter vårt kök när det är nystädat.Badplatsen nedanför oss.Jag längtar efter att köpa en ny telefon som inte ger suddiga bilder. Att lämna in sommarens filmrullar på framkallning. Att dammsuga vagnen från sand. Att ha releasefest för min bok, att återförenas med alla och höra hur de har haft det i sommar. Vad de har tänkt på, vad de längtar efter.
