Jag var den enda resenären på bussen från Stockholm. Chauffören sa att det var en ren minusaffär, men han behövde komma till Ljusdal ändå för att kunna köra returresan samma eftermiddag. Jag valde sätet längst fram. Den men utsikt över E4:an. Det var som att åka genom en gul tunnel. Tidernas väg, den heter så. Och under oss gled Ljusnan förbi. Jag åkte till ljuset. Just så. Jag tänker inte stryka den meningen för den är sann. När jag var ute och sprang på Forsön mötte jag flera personer som gick med sina hundar. De log mot mig med tänderna. Som om de verkligen var glada att möta mig där, mellan björkarna, intill älven. Jag fick fart i benen av deras leenden. Och skogen runt omkring mig var en jävla impressionistisk målning i gult och orange och blått. Det var för vackert för att rusa förbi. Jag började promenera i stället. Jag känner mig mer och mer som min mormor. När hon bodde här brukade hon ringa hem till mig och berätta om sin trädgård. Hur den förändrades i årstidsskiftningarna. Jag förstår henne. Det går inte att ta in all den här skönheten själv. Den måste delas. Men jag har inte vokabulären för älven och skogen. Ordens begränsningar gör mig frustrerad. Jag redigerar mitt bokmanus. Jobbar utan avbrott i mellan 08.15 och 11.15. Sedan trekilometersrundan på forsön. Sedan lunch på bron, med boken. Sedan dusch. Schampoflaskorna här räcker så länge. De är samma som vi hade i våras. Sedan in i worddokumentet igen. Sedan sova middag. Sedan kaffe. Förra hösten låg det höga travar med kaffefilter i skåpen. Jag lyssnade till kaffemaskinens gurglande och tänkte att jag var olycklig. Två filter kvar nu. Tiden passerar utan att vi märker det. Färgen gul. Jag dras till den i klädaffärerna. Min gula jacka, väska, tröja, baddräkt. Kanske är det Hälsingland i oktober jag vill klä mig i. Ha inpå skinnet.
