Hej och hå från Florens. Har fått värmeutslag i ansiktet och fjorton stora mygbett och jag har fantiserat om att komma hem, för hemlängtan finns alltid inneboende i kroppen på nåt primalt sätt, även när man är i en av världens vackraste städer. Det märkligaste med att umgås så mycket med sig själv är tystnaden. Stumheten. Jag lyssnar på poddar och musik och ringer några telefonsamtal för att fylla rummen, men annars lyssnar jag till grannens råmanden och fåglarnas tji-tji-tji. Timmarna på ett dygn är så många. I söndags bestämde jag mig för att sänka ambitionerna för att upptäcka stan. Mitt syfte med den här resan är att skriva, skrivandet ska komma först, men det finns så många borden. Museum, kyrkor, parker. Jag har fått 200 tips! Tack, jag bad om dem själv och alla är så gulliga, men inser nu att det är 180 för många. Stack ut och sprang på morgonen, upp till en utsiktsplats på andra sidan floden och tillbaka. Det var mycket fint. Resten av dagen tillbringade jag på balkongen/vid matbordet/i soffan med datorn och anteckningsboken. Jag skriver ungefär sex A4-sidor om dagen, sedan får det vara nog. När jag tröttnade på datorn, och behövde energi, tog jag ett varv runt kvarteret och satt och skrev för hand från ett kafé i stället. Vågade handla på marknaden äntligen. Köpte jordgubbar. Idag är det ett halvår sedan min bok kom ut. Inom förlagsbranschen säger man att en bok lever (PR-mässigt) i tre månader, och det stämmer verkligen. Men den blir ju inte direkt daterad för det. Om ni är sugna på att läsa boken så finns den här. Amanda Svensson (skrik) har sagt såhär om den, "Här ruvar havet är en underbar roman: poetisk, känsloladdad och spännande som en thriller. Läs!" Nu smsade Camilla att hon sitter på baren nedanför mig. Camilla ja, denna underbara kvinna som jag lärde känna i Rom för 1,5 år sedan. Hon tog tåget hit i morse och ska sova hos mig i natt, men först ska vi ut och göra stan. Så nu måste jag genast avsluta blogginlägget och sätta på mig långbrallor. Puss alla hjärtan.Läs också:Lördag i Florens
