Sitter på tåget hem från bokmässan. Omänskligt trött. Som om jag varit på festival eller tågluff eller kört mitt huvud genom en dokumentförstörare. Jag träffade Johans gulliga släkt igår och var tvungen att ursäkta mig gång på gång för att jag pratade så osammanhängande och klippte med ögonen hela tiden. Samma sak idag. Äter en picadelisallad som innehåller exakt allt vegetariskt som fanns i de olika trågen, den är lika geggig som mitt huvud, tzatziki, min ramlösa hade tydligen skakat sig på väg till tåget och sprutade ut över hela mitt knä. Det är fel på korglutningen på tåget, den som dämpar kurvorna, vilket gör att alla saker ramlar ner från brickborden och de som går till toaletten vinglar än hit än dit. Jag gick bara och lyssnade på några få grejer under helgen. Yrsa förstås. Suzanne Brøgger i samtal med Liv Strömqvist, Adrian Perera med Andrzej Tichý, Vic Vem om poesiskolorna han driver (Mer än ord) och Jamaica Kinkaid intervjuad av Kayo Mpoyi. Alla: mycket bra. De tre senare såg jag på Scener och samtal, litteraturfestivalen som hölls i lördags på Världskulturmuseet. När jag är på Scener och samtal blir jag påmind om varför jag skriver. Kände precis likadant förra året. DÄR ÄR DEN JU, litteraturen. På mässgolvet är mitt huvud bara mos. 86 132 personer var där i år. Skrev i mina mobilanteckningar igår: Sitter ovanpå Bonniers monter. De har en liten balkong som är avsedd för författare och medarbetare. Göran Greider dricker en Cola Zero bredvid. Under mig en aldrig sinande ström av människor. Ett oavbrutet sorl, då och då ett skratt som skär igenom allt, pustar i mikrofoner, i montern för Sjöfartskultur står några trubadurer och sjunger. Göran Greider sörplar. Jag tuggar gummibjörnar. Ida Wargs signeringskö sträcker sig runt hela montern, tioåriga flickor som vill ta bild men inte vågar ta ögonkontakt. Hur mycket måste hjärnan jobba för att filtrera bort alla ljud, alla ansikten, alla bokomslag, för att kunna fokusera på en sak? Hur mycket väger alla böcker här inne? Hur mår alla de som jobbar på golvet? I salute you Men å. Jag ska inte klaga. Den här helgen har varit kul!!! Framförallt lärorik. Är så tacksam över mitt förlag och allt de fixar och donar. Jag blir inte längre så nervös av att gå upp på scen, vilket lämnar mer plats för de faktiska samtalen. Och det bästa: jag har träffat så många av er. Tack för att ni kom och lyssnade och hängde. Ni e bäst. BÄST. HÖR NI DET I fredags åt jag middag med Bonnier Carlsen. Gick dit ensam, slog mig ner bredvid folk jag inte pratat med förut, det gick lätt, jag var inte ett dugg ängslig, när hände det? Kanske är det en naturlig följd av att redan ha utsatt sig för obekväma situationer tidigare under dagen. Scensamtalen gör en kanske modigare socialt också, liksom lite avtrubbad, det är bara att göra't. Vi pratade, med tacosås i mungiporna, om hur man kan försörja sig på sitt skrivande (det visade sig exempelvis att barnboksförfattare som skriver bokserier kan dra in ordentlig med cash money på biblioteksutlån) och hur man hittar skrivlust och står ut med sig själv i en period då skrivandet kärvar (fick exempelvis tipset att gå till en lekpark och titta på barn som leker, men jag vet inte, det kanske är mer användbart om man skriver för barn, men å andra sidan är det gynnsamt för kreativiteten att se andra vara kreativa). Kände mig tacksam och lycklig när jag åkte därifrån. Också: druckit vin på HPKSM. Blåbärsöl på Tullen. Gratisöl på Park. Fått blå prinsesstårta av Johans föräldrar. Promenerat genom bokskog. Bott på hotell med Yrsa och Zara, vi låg och pratade i mörkret tills rösterna blev grötiga. Ätit rostis vid Johans föräldrars köksbord. Nu längtar jag efter att komma hem till min säng. Bokmässan har legat som en kloss i min kalender, nu är den över, det är skönt. Nu vill jag städa, bädda med nya lakan, våga mig på att springa igen (inte vågat de senaste veckorna i rädsla för att reta upp min semiförkylning), fortsätta rensa ur mina skåp, plugga! Nystartskänsla! Skriva? Allt har sin tid.
