Vi åkte till Hälsingland i fredags. Hade bokat in det sedan länge. Mamma och jag svängde in på Ikea i Uppsala och provsatt soffor och sängar.När man korsar en parkering, eller kanske hämtar ett verktyg i ett annat hus, gör man det småspringandes i min familj. Gå? Aldrig. I Hälsingland fanns redan min äldsta bror, hans fru, deras son och hunden Beau. Froste hade gjort brasor, det hade hunnit bli riktigt skönt. Efter middagen läste jag Stacken under det varmaste duntäcket. Mamma ställde ett glas vatten på mitt nattduksbord. Forsen var på i älven, en så tydligt brusande ljudmatta när vi skulle sova. I augusti drog den med sig en hundraårig tall på stranden. Rotvältan liksom uppfläkt. På morgonen blev vi väckta vid sju av den lilla. Vi gick ner och tittade på älven. Jag fick ont i öronen av den kalla vinden. Sedan anslöt min mosters familj, som vi delar huset med. Kusinerna. Vi drog ut trasmattor och gamla grejer ur en av garderoberna. Kastade ner textilierna från balkongen till grusplanen. Barnet tjöt av glädje, sprang fram och tillbaka över mattorna som nu bildade broar över tomten. Hur kan man ha så många trasmattor? sa vi. Jag provade mormors bröllopsklänning och sedan mammas. Hängde tillbaka dem i garderoben, insvepta i plast. Varje vår har vi en arbetshelg på gården med hela släkten (fem familjer), men det är sällan vi hinner göra i ordning invändigt. Den här helgen var ämnad åt det. Vi blir inte färre, så vi behöver skapa nya sovrum och sängplatser. En av garderoberna ska bli ett sovrum, vi kallar den tysta vrån. Vi åkte till Röste och klev runt bland möblerna i ladan som var iskall. Hittade en kommod och ett nattduksbord som vi köpte och tog med oss hem. Jag körde på hemvägen. Ingen tryggare plats att köra bil på än på Tidernas väg, där jag tog körkort. Mamma frågade mig om vad jag tänker om framtiden. Jag tänker inget särskilt. Det får gärna vara som det är nu.Läs också:En intervju med min morsa
