Nu är bilderna framkallade från tågluffen. Alltid en så stor och märklig känsla, att se bilder på något i efterhand. Var vi verkligen där? Hände allt det, på bara några dagar? Vi utgick från Skåne och åkte söderut. Sexton dagar var vi på resande fot. Det här är det första dygnet. På nattåget mellan Köpenhamn och Hamburg dukade vi upp varsin Tuborg och en påse chips och tittade på Stranger Things. Vi sov ryckigt, men fullt dugligt, genom natten. Klockan halv sex på morgonen var vi framme i Hamburg. Där bytte vi tåg och åkte mot Karlsruhe. Här skedde vårt första (och egentligen enda) tågkrångel. Det var försenat, så vi missade anslutningen till Paris och fick vänta i tre timmar på nästa tåg. Men sen: Framme! Vilken underbar känsla. Vi hyrde en lägenhet som vi hittat genom Svenskar i Paris, som låg i elfte. Där lämnade vi av våra tunga väskor, duschade våra svettiga ryggar och gick ut på stan för att hitta något att äta. Blev La Marine vid Canal St Martin. Sedan öl på Le Carillon. Jag hade verkligen längtat efter att vara utomlands med Johan. Jag hade sett framför mig hur vi skulle sitta på en uteservering i en varm natt, och plötsligt gjorde vi det. Som att en drömbild liksom gled in i verkligheten?? Det fick kvällen att kännas uppsluppen. ♥ Morgonen därpå var att gå ut på vår gata och köpa frukost. Fan vad trevligt det är, att gå mellan Carrefour och bageriet och sen komma hem och koka kaffe med balkongdörren öppen. Kanske det trevligaste av allt, egentligen? Därför föredrar jag airbnb före hotell. Efter frukost var klockan typ 11.30 och här är man ju olika – Johan kände sig stressad, dagen skulle göras!! Och jag vurmar ju som sagt för långa frukostar. Men snart var vi ute på gatan, i ett varmt Paris. Vi tog tunnelbanan till Palais de Tokyo (ett museum med samtida konst). Tittade på utställningarna i den vindlande lokalen. Det var så lite folk där! Kändes nästan dystopiskt. Och så tog vi en kaffe. Alla bilder på pelare och väggar och trappor och sånt har Johan tagit. Jag ser ut som en sån där inklippt skalgubbe i arkitektrenderingar. Efter kaffepaus, kisspaus och ett köp av filmrullar, åkte vi vidare västerut. Jag läste Gift av Tove Ditlevsen, precis som alla andra den här sommaren. Hit skulle vi. Till Villa la Roche, ett bostadshus ritat av Le Corbusier 1923-1925, som nu är museum. Gud vilken morsig bild att stå framför huset och ba HÄR VAR VI. Det var inte Johans idé, utan min. Vi ville bo där. Vidare, vidare. Vi tog metron tillbaka och gick genom värmen till Notre Dame och byggställningarna där. Och strosade runt Île Saint-Louis, som är en underbar ö i Seine. Den här Oranginan köpte jag på ett crêperie för att få låna toaletten. Orangina är världens bästa läsk. Här måste jag bryta in med en oredigerad mobilbild! För vi gick till Marais och åt på Miznon. Mjuka, varma, pitabröd fyllda med (i det här fallet) ratatouille och ägg. Det är på riktigt bland det godaste jag har ätit!!! Frustade av njutning vid varje tugga. Likadant förra året jag var där, när Rebecca och jag åt den med blomkålsfyllning. Gå dit om ni är i Paris. Okej bra. Resten av eftermiddagen tittade vi i vintagebutiker (jag köpte en sidenskjorta för 5 euro) och drack ett glas vin och sen gick vi hem för att byta om. Ombytt! Middagsredo! Byxdressen köpte jag på en loppis i Skåne. Häromdagen sprack den i rumpan. Ja men det hade man ju kunnat gissa sig till med lilltån. HEJ JOHAN Vi käkade middag på Bar Martin. Som vi älskade den restaurangen!!! Fullt av folk (som jag stirrade på, alla tjejer har så fina kläder att man får svindel), svingoda mellanrätter och underbart naturvin. Och en liten tax som vankade av och an mellan borden (vad Sandra Beijerskt det blev nu!). Sen gick vi till en bar och spelade kort och drack bärs och så var det med den dagen i Paris. Ja. Där skulle man ju bo.
