Jag är här nu. I huset vid älven. När jag drog av ett äpple från ett av träden så föll fler ner runt om mig, landade i gräset med spridda dunsar, jag tänker på allt jag kan laga av de här äpplena. Jag kan göra mos och paj och torka och steka. Ändå kommer jag inte kunna ta tillvara på alla. Kanske slå in i tidningspapper och förvara i skafferiet. Jo. Jag eldar i kakelugnen. Har eldat så många gånger förut men den här gången är det annorlunda, jag ska få upp temperaturen i huset så att värmen håller i sig så länge som möjligt. Det går åt så mycket av den ved som vedklyvaren spottat ut sig. Jag googlar och lär mig att jag ska elda varsamt, aldrig oftare än var sjätte timme. Jag läser: I början av eldningsfasen förbrukas mycket luft. Undertrycket suger in kall uteluft genom golv och väggar. Därför blir det till en början kallare i huset. Hade ingen aning. Kolmonoxidförgiftning kan man dö av. Det står så. Jag tittar ut genom fönstret, ser stearinljusets spegling i glaset, och där bakom, bara svart. Klockan är tjugo över åtta och det slår mig nu att i flera veckor framöver kommer mina kvällar vara såhär tysta. Fast jag får ju sällskap då och då. Redan till helgen kommer min bror sova här i sängen intill. Jag borde väl vara mörkrädd men det är jag inte. Jag tänker på min mormor som bodde i det här huset ensam i tjugofem år. Hade besök av karlar som körde upp med sina traktorer på gräsplanen utanför. Var aktiv politiskt, i kyrkan, i hemslöjden. Gjorde platsen till sin. Nu ska jag dricka mitt te och äta oreos. Läsa lite också. Jag eldar med öppna luckor nu, det kallas enligt flera olika källor att myselda.
