Wow hej! Välkommen tillbaka till min och Johans tågluff. Fotad med min barndomskamera. Från Paris tog vi tåget sydväst. Alldeles intill den spanska gränsen ligger den lilla fiskebyn Saint-Jean-de-Luz. Fördelen med att resa med tåg i Frankrike är att tågen är superfräscha. Känns som att åka svensk förstaklass. Nackdel är att det kostar mellan 10-20 euro att boka en plats (med Interrailkort), och på de flesta tåg grävs en platsreservation för att få åka med. Hur som haver. Tjoff tjoff, plötsligt var vi i Baskien! Vi checkade in på ett skitmysigt hotel, Grand Hotel de la Poste, på förmiddagen, innan vårt hotellrum hade blivit städat. Bytte om på en toalett, la in ryggsäckarna i bagagerummet och gick ner till stranden OMEDELBUMS. Här har vi hunk framför typiska Baskiska hus. Har ni sett en lyckligare säl? Det är en otrolig känsla att komma ut till havet när man har varit på tåg och i en varm stad i flera dagar. Vi läste böcker (jag läste De dödas oändliga antal och Jomp läste Gift) och jag började kampen med att försöka få tissarna att bli lika bruna som övriga kroppen. Mycket solkräm krävdes. Vi gick och tittade på matmarknaden också. Les Halles. Saint-Jean-de-Luz är en liten stad vars kärna man går igenom på bara en kvart. Vi skulle stanna där ett dygn. Ett mer självklart val av stopp hade kanske varit Biarritz, men Johan hade varit där två gånger tidigare. SJDL passar den som vill vila och mysa och knappt göra någonting. Efter att ha duschat av oss sand och salt, gick vi till Monoprix och köpte proviant. Kassören slog in fel pris, vi fick fyra bärs till priset av en, och vi gick till kajen och satte oss där. Solen reflekterades från alla håll, som om vi satt inuti en spegel eller prisma. Det var så varmt så varmt alldeles för varmt för att ha på sig en neoprenkjol. Det puttrade lugnt från små fiskebåtar. Från torget hördes musik och sorl. Sen gick vi till en liten restaurang och åt middag. Spelade chicago som alltid. Jag visste att solen skulle gå ner strax innan tio, och jag frågade servitören om vi kunde få springa bort till stranden en snabbis, och sedan komma tillbaka till vårt bord och fortsätta dricka vårt vin. Nej, sa han. Jag tror på er, men min chef kommer inte bli glad. Så jag betalade så fort jag bara kunde och vi lämnade vin och kort på bordet och sprang bort till strandpromenaden, såg solen brinna i havet, det var vackert, min skjorta blåste upp och efter ett tag märkte jag att en trettonårig pojke stirrade på mina bröst medan han rökte sin cigarett. När solen sjunkit gick vi tillbaka till vårt bord. Då hade servitören städat bort vår kortlek och vår halvfulla vinflaska. Vi kunde rädda kortleken men inte vinet. Ett coverband spelade Pink Floyd på torget. Där var fullt av folk. Barn dansade och mimade, gubbar blundade och vaggade, kvinnor svassade, vi åt glass och skrattade. Var är alla unga? frågade jag Johan. Av en händelse råkade vi gå förbi en stor industrilokal som hette Le Garage. Kändes väldigt mycket som om någon googlat "hipster 2009" men det var där UNGDOMARNA höll hus! En bärs på det. Morgonen därpå tog jag en morgonspring till en punkt på kartan som verkade lovande. Pointe de sant-Barbe och vidare till Mirador Reserva. Där störtade klipporna ner i havet. Blev helt mjuk i kroppen av den här synen. HEJ JORDKLOTET. På hemvägen spöregnade det och jag handlade frukost på mataffären och väckte Johan. Vi åt maten (tänk fransk frukost, exakt det åt vi) i sängen och tittade på Stranger Things. Och sen vinkade vi hejdå till Saint-Jean-de-Luz och åkte vidare söderut. Läs mer: Min tågluffpackning Första tågluffdygnet – Paris! Aldrig har jag varit på en så märklig plats.
