[caption id="attachment_70235" align="alignnone" width="1080"] A-kursare i littvet stock photo[/caption] Hej alla!! Nyss hemkommen från skolan. Är förkyld och trött. Men glad. Det här blogginlägget ska handla om min tågluff, faktiskt min favoritdel av hela luffen, men jag har haft seminarium om romanen Fru Marianne, som Victoria Benedictsson skrev 1887, och jag måste bara tipsa om den först, okej??? Nu får ni faktiskt stå ut med att jag är en A-kursare i littvet och därmed ivrig som en hundvalp. Intrigen då. Marianne, en ung, bortskämd borgarflicka gifter sig med en något äldre bondson, för att stadga upp familjeekonomin. Hon flyttar ut till honom på landet, där hon har svårt att passa in. Hon har aldrig lyft ett finger förut, men hennes make är en praktisk man som värderar arbete högre än allt annat. När en barndomsvän till maken flyttar in på gården öppnas Mariannes längtan efter ett liv av skönhet och dekadens upp. Den nya hyresgästen tror på fri kärlek och stämningen ändras snart från vänskaplig till flirtig. Ett triangeldrama uppstår. Okej såhär. Fru Marianne är en roman som skildrar hur det kan vara att som ung kvinna gifta sig för pengar. Om illusionen om det romantiska äktenskapet och de föreställningar man kan ha om andra samhällsklasser (borgerlighet och lantbruk, stad och landsbygd). Man kanske skulle kunna säga att romanen ställer frågan: vad är rikedom? Pengar, eller en inre känsla? Hur som helst. Spännande bok, spännande författare. Hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren, vars namn hon till och med använde i brev och står på hennes gravsten (!). Lyssna på det här UR-avsnittet om Victoria Benedictsson om du är intresserad av att lära dig lite go svensk litteraturhistoria. :) Nu så. Nu ska det handla om när jag och Johan var på tågluff. En vecka in på vår resa lämnade vi city lajf i San Sebastian, för att åka ut på landsbygden. Så. Vi åker tillbaka i tiden. När vi åker från San Sebastian är det 38 grader utomhus. Tur att vi har AC i hyrbilen. Vi åker raka vägen till en strand som vi fått tips om: Itzurun, som ligger precis intill den lilla kustbyn Zumaia. Det är inte helt lätt att få parkering och när vi tar oss från bilen till havet känns det som att gå igenom en varm vägg. Men tillsist kan vi skaka ut våra handdukar på den skållheta sanden, gömma vår picknick i skuggan och fort som fan ta ett dopp. Stranden är omgiven av klippor som ... ja ni ser ju. Det ser helt sjukt ut. Vi badar var tionde minut. Annars går det inte. Håret torkar så snabbt. Jag smörjer in mig med SPF 50 men känner ändå hur näsan ömmar. Vågorna slår in med en förunderlig kraft, det är svårt att stå still i det midjehöga vattnet. Jag kan bara ligga och flyta i korta stunder, måste ha koll på nästa våg och på de människor som kanske surfar eller kastar sig in i den. Vi har lagt i för lite pengar i parkeringsautomaten. Helst hade vi stannat längre, värmen är för påträngande, vattnet är det enda som svalkar. Men det är bara att börja gå mot bilen. Ingen idé att sätta på sig kläder ännu, de kommer ändå bara bli svettiga på några sekunder. Jag handlar middagsingredienser i en sval mataffär (med klänning på då okej) medan Johan åker och hämtar vår silvriga Skoda. Med GPS:ens hjälp tar vi oss upp i bergen, via små, slingriga vägar, där man absolut inte skulle vilja möta en annan bil. Vi har bokat ett par nätter på ett agriturismo som heter Sarasola-Zahar. Agriturismo finns i Spanien, Italien och Frankrike (kanske på fler ställen?) och är farmar som tar emot gäster. Du kan alltså bo i ett superpittoresk stenhus (det är ofta gamla stenhus det handlar om), omgiven av djur och natur. Vi bokade genom Nekatur.net (som samlar agriturismos i Baskien) och betalade typ 40 euro natten för två personer. Perrrfekt. Ej tråkig utsikt från gården. Ej tråkigt sällskap. Fördrink och middag with a view. Du Johan, det är en häst bakom dig. Den går lös. Vi köper en flaska cider som bryggts hos grannen. Viktigt att hälla från höjd, eh. Sommarens mäktigaste solnedgång. Ja. Kvällspromenad. När lammen tystnar-stämning här. Önskar att ni kunde höra ljudet, överallt klingklong klingklong från fårens bjällror. Somna och vakna i det turkosa (och hutlöst varma) rummet. En av dagarna åker vi en längre bit med bilen, till nationalparken Urdaibai. Vi badar på Playa de Laga (skitvacker, men ändå inte lika vacker som Izurun). Johan har glömt sin handduk så vi får dela på min lilla. Efter några timmar är vi rastlösa och trötta på att få sand överallt, så vi åker vidare. Nationalparken är känd för sina långa sanddyner, fågelskådning, surf (Mundaka) och staden Guernica. Men kvinnan vi bodde hos hade tipsat om sitt favoritställe: Elantxobe. Så vi åker dit. Ja men tjena. Vi parkerar bilen och promenerar neråt, neråt, neråt. Och så sätter vi oss på piren och läser (jag) och badar (Johan och hundratals ungdomar). Tänk att ha det här stället att bada på, i stället för Årstaviken. Ja tack. Nu hoppar vi till dagen därpå. Vädret ska vara sådär, och vi bestämmer oss för att åka på en hajk i stället för att riskera regn på stranden. Vi behöver ta oss till hajkens startpunkt med bil. Inga konstigheter. Sista tredjedelen är små serpentinvägar upp på ett berg, de blir allt krokigare, smalare. Men bara att köra försiktigt, tänker vi. Så tänker inte den person som kommer körande i motsatt fil. Vi möts i en kurva, den kör snabbt, förmodligen in i vår fil på grund av hastigheten. Och så hörs en smäll. KÄNNS en smäll. I nästa sekund är den bilen borta. Men kvar är vi. På en smal, krokig väg, helt skakis. Illamående. Vi kan inte köra av, där finns inga avfartsvägar, utan vi behöver fortsätta klättra. Med flera bilar i karavan. Andas, säger jag till Johan, det går bra. Vi måste bara ta oss upp för den här backen, sen kan vi stanna och gå ur bilen. Konturerna är som uppluckrade. Varje bil vi möter känns som en ny potentiell krock, kroppen spänner sig av allt som rör sig. Efter säkert tio minuter hittar vi en parkering där vi kan stanna. Då kan jag böla och snora och få vara rädd utan att stressa föraren, och föraren kan ta sig ur bilen och dra ner luft, djupt, djupt i lungorna. Och våga sig på att titta på karossen. Som är repad. Ganska rejält. Vi försöker gno bort smutsen med ett badlakan. Bilden är tagen mitt i alla panikkänslor. Vi bestämmer oss för att åka på den där hajken ändå. Skönt att låta kroppen röra sig när vi är så skärrade. Skönt att inte behöva sitta och tänka på vad en eventuell självrisk kan kosta. Så vi åker till Olatz och följer den gula slingan runt. Eller försöker följa. Vi går fel flera gånger. Det är dåligt skyltat, och det verkar inte som om folk brukar gå den här turen. Men vackert är det. Dimmigt och vackert. Vi går in i grottor. De bara fortsätter och fortsätter in i berget, tänk om det är någon där längst in? Under vår tur tror vi att vi ska bli attackerade av både tjurar och getter, vi är så rädda att blodet rusar i öronen, men det går bra. Två hariga personer på hajk. Dagen därpå åker vi in till bilfirman igen. Och vet ni? Det visar sig att vi har tecknat full försäkring på bilen. Vi behöver inte betala en krona. Å vad jag längtar tillbaka till den spanska landsbygden. Satan i gatan vad vackert det var där. Min favoritdel av hela tågluffen (ja, med tillhörande bilresa) tror jag. Någon av er som varit där? Läs mer: Min tågluffpackning Första tågluffdygnet – Paris! Aldrig har jag varit på en så märklig plats. Johan och Flora i Saint-Jean-De-Luz. San Sebastian och den vackraste hajken.
