Jo. Vi var ju på Sarah Klang igår. På Hotel Stelor. Hjärtklappning när jag hörde dem gå upp på scen. Det är sällan jag känner så starkt för artister. Att kroppen hinner före tankarna. Men för henne känner jag så. Och för bandet i matchande scenkläder. Jag kramade om henne efter konserten. Sa att jag var knäsvag. Att jag hon fått mig att gråta, och tack för det. Hennes scennärvaro är underbar. Hon skämtar på ett sätt som gör att man vill bli hennes vän. Hon sjunger på ett sätt som gör att man undrar om hon är verklig. Yrsa sa: Flora, tänk att du har fått se din idol. Det här är något vi kommer berätta för våra barnbarn. Att vi var här. I den här ladan. Det är synd att inte Okejtidningen finns längre, för då hade du kunnat riva ut mittenaffischen och sätta upp den i ditt rum. På bussen hem pekade Yrsa på bilbältet. Sa att det kunde vara mycket vilt såhär dags. Jag spände fast mig. Satt och lyssnade på de filmsnuttar jag spelat in på min telefon. De andra resenärerna var fulla. Busschauffören var någons morbror. Vi åkte genom ett mörkt Gotland. Promenerade hemåt i bara t-shirt. Jag fick gåshud för första gången på jag vet inte hur länge. Det var skönt att komma iväg från huset ett tag. Hur mycket vi än vädrar så står luften still här. Jag skriver. Och jag raderar. Och jag strukturerar om. Vi högläser för varandra för att se var i texten vi vill rusa vidare, var vi blir generade. Det är så vi vet vad som ska strykas.
