I somras åkte mina kompisar och jag till Puglia. Men innan dess tillbringade vi några dygn tillsammans i Neapel och det har jag helt glömt blogga om! Kvällen vi anlände var det stekhett, men då hade temperaturen ändå sjunkit några grader. William och Agnes, som varit där hela veckan, sa att de hade vant sig vid att vara svettiga hela tiden. Nu kallar vi det glitter, sa William. Vi åt napolitansk (nähä) pizza på berömda Pizzeria Da Attilio. Det var svalare inne än ute. Semesterpojkvän. Vi gick till en liten vinbar och allt var semester och underbart. Stämning!!!! De älskar verkligen aperol spritz i Neapel. Vi drack duktigt. Dagen därpå anlände fler personer, som tågat sig genom Europa. De flesta i gänget bodde i en lägenhet vid Stazione di Montesanto, precis i början av de spanska kvarteren. Där inne var det svalt och skönt. Ej tråkig utsikt. Efter frukost på balkongen (enorma burratas, färska persikor, vitt torrt bröd, ricotta, saftiga tomater, kaffe i små små omgångar genom den lilla mockabryggaren) gick vi ner på stan. En sol! William visade oss till en inklämd liten restaurang i en saluhall. Cibi Cotti Nonna Anna. Mmmmmm ja. Några var badsugna, andra ville shoppa. Jag, Johan och Agnes la oss intill ett stort italienskt tonårsgäng och spelade kort medan de höll på att dyka och plaska intill oss. Vattnet var så varmt att man blev illamående. Italienare är så bra på att hångla offentligt. Vilade på rummet en stund. Jag och Johan hade valt att bo själva på hotell eftersom vi skulle tillbringa kommande vecka i samma hus som alla de andra. Jag minns att jag låg här och blev intervjuad om Röda rummet för DN med halvkass täckning (det gick inte särskilt bra, kände mig inte så sharp), medan Johan gjorde sig fin för kvällen. Jag och Johan satt och spelade kort på en bar tills ägaren kom ut och sa åt oss att sluta. Det är tydligen olagligt! Efter lite piff droppade fler och fler in och tillslut var vi väl tio-femton personer som stod och trängdes runt det här lilla bordet. Ljuvligt. Vi letade upp den lilla spritzbaren som jag och Johan hittade när vi var i Neapel förra året. Överallt pappdockor i mänsklig storlek av fotbollsspelare. Vi käkade på en jätterolig och stökig restaurang mitt i spanska kvarteren. Efter middagen blev Johanna snurrad i luften av alla servitörer. Det var möjligen den bästa stunden i hennes liv Dagen därpå tog vi färjan över till ön Procida! Vi kom fram till den här lilla hamnen och promenerade sisådär en halvtimme till en liten strand som hette Cala del Pozzo Vecchio. Vi åt lunch på nån magisk liten restaurang som hete A puteca. Den här goa mannen serverade oss krispiga persikor i iskallt vin. På kvällen samlades hela bunten igen för aperitivo. Vid det här laget var vi galna i Neapel. Vi hade skitsvårt att hitta någonstans att käka så många, och hamnade tillslut på en restaurang där vi var de enda gästerna. Det var lite wierd faktiskt. Ja och sen var det dags att få tag i hyrbilar! En fruktansvärd aktivitet! Men så bar det av. Fyra hyrbilar i karavan. Vi stannade i Polignano a Mare för ett dopp. Lite lätt euforisk stämning. Och tillsist var vi framme i Pugliahuset (men då var det mörkt, så det här är så att säga trickfilmat). Den veckan har jag skrivit om här.Jahopp då vill man flytta till Neapel då.
