Min dator har legat framme i solen och bränner mig på magen och låren när jag skriver det här. Den blinkar oroväckande nu. Jag har duschat av mig saltet och sanden och lagt mig på sängen, en fläkt kittlar mig på benen och utanför fönstret hör jag William, Johan och Aksel som spelar en påhittad fotbollslek. Något med att bollen ska hamna i stenbänken. De spelar i badskor, de har döpt leken till canapé. Bollen for in genom mitt fönster nyss och jag fick lägga ifrån mig datorn och kasta tillbaka den. Vi har varit i huset i fem dagar. Skulle kanske kunna vara femton, vi har rest så många gånger tillsammans att det går snabbt att landa. Jag behövde hålla spontantal när vi var på strandbaren nyss. Vi satt och drack varsin öl (lite avslagen, inte så kall, ändå god) och spelade kort och ett rus av tacksamhet gick genom kroppen: här är vi. Man blir nära av att resa ihop; att få värmeslag ihop, att storhandla ihop, att äta frukost ihop. Att krocka med en annan bil på parkeringen och fylla i försäkringsformulär ihop. Idag upptäckte vi en bajskorv i vattnet på ett underbart badställe. Också sådant ska man erfara tillsammans. Klockan är 18:40. Folk har kommit hem från stranden. Killarna ska laga mat, vi andra gör väl det vi brukar göra såhär dags: sätter på oss något fint, sitter runt ett bord och duttar olika saker i våra ansikten och dricker något kallt. Usch. Jag vill aldrig bli äldre än 30.
