De kom hit i fredags. Släkten. Fyllde huset med sina matkassar och stövlar. Så skönt med sällskap efter fem dagar solokvist. Vi har gått framåtböjda i kärret och klippt ner sly. Burit det till brasan. Där har Truls krattat och krattat och blinkat bort rök ur ögonen. Tjocktröjorna har legat slängda över fårstängslet. Det har regnat lite då och då. Ganska skönt. Jag har skavsår på tummen från seckatören, säckatören, sekatören. Ont i ryggen också. Den är inte van. Inte händerna och armarna heller. Men min morbror tände bastun, och vi fick värma upp oss där. Badade i älven flera gånger om. Den är brun, klar, iskall, ljuvlig. Gården har gått i arv från min morfars far, och mamma och hennes fem syskon delar på den. Jag har varit här varje sommar sedan jag föddes, med den här familjen, som stegvis har växt, från en handfull kusiner till ett tjugotal. Jag har vaggat dem, puttat dem i vagnen, försiktigt hållit dem i min famn. Och nu har de mörka röster och går på vernissager och pluggar pol kand. Så glad att dela den här platsen med dem!! Vi åt lunch och middag på grusgången. Satt kvar där tills det mörknat, åtta grader, duggregn. Spelar ingen roll för min släkt. Jag gick in och diskade för att värma upp mig, hörde deras skratt där utifrån. Tänkte häromdagen att det som är mjukt i mig har blivit till på den här platsen. Det är förstås en förenkling. Men nog inte så långt från sanningen. Känner mig lugn i kroppen. Förutom faktumet att min bok släpps i morgon. Det gör mig nervös så in i.
