Nu åker vi tillbaka till Tjurpannan. När jag var där med bokklubben. Maria sa: kan någon klippa mig? Och alla skruvade på sig och sa att nja, jag är inte så bra, jag brukar klippa snett. Jag ryckte på axlarna, gick och hämtade saxen och sa: jag kan göra det. På salong Wiström får man dricka vin och vara klädd i delfin. Hade åskådare. Som då och då sprang iväg till ladan för att kissa där bakom. Jag hade tjatat om att se solnedgången nere vid klipporna, så denna kväll styrde vi kosan ditåt. Hanna. Andrea. Maria: Nyklippt och klar! Vi stolpade vi iväg. Med färdkost. Sara. Att komma ut här, mötas av den här synen, berget som ett stort sovande djur, havet, doften av enbär, det är svindlande. Ängsull. Som mamma plockade och stoppade i en strumpa när hon var på fjället och hade glömt bindor. Tänker alltid på det när jag ser den växten. En otrolig kissplats. Maria och jag. Och så kom vi ner till hit. Klippan var fortfarande varm. Har suttit just här så många gånger. Med mina kusiner. Med mina olika pojkvänner. Med familjen. Skrivit i gästboken som sjuåring. Rökt vattenpipa som sextonåring. Hånglat inne i boden som tjugoåring. Varje sommar, så länge jag kan minnas, har jag kommit hit. En plats att vilja stanna på alltid.
