Jo, vi fotade ju med min analoga kamera på tågluffen. Här är dag två. Goood morgon Paris. Johan går ner till boulangeriet på hörnet och jag kokar kaffe. Jag dukar fram allt det som vi köpt dagen innan: citronyoghurtar i glasburkar som snarare smakar efterrätt än frukost, blodapelsinjuice, små ludna aprikoser, manchego, getost, tomat och fikonmarmelad. Och så kommer Johan hem med brö. Sen går vi ner till metron, köper varsin biljett och åker norrut. Johan vill åka och titta på några hus, eller snarare kvarter, och jag följer lydigt (och förväntansfullt) med. Vid spärrarna i Noisy-Le-Grand blir vi stannade av kontrollanter. Vi har tydligen åkt på innerstadsbiljetter och måste därför betala en bot på 70 euro. Helvete, där gick vår dagsbudget. Vad fan gör vi här i det här konstiga köpcentrumet. Men okej, nu försöker vi hitta det där kvarteret, måtte det vara värt!! Annars blir stämningen sisådär. Johan kollar satellitvyn i Google maps och börjar lotsa oss i riktning mot ett kvarter som ser märkligt ut till och med på kartan. Vi går genom ett parkeringshus och kommer snart ut till detta: Vad. Är. Detta. För. Ställe. Vi går in mellan husen. En man ligger och sover på en bänk. Några duvor kuttrar på golvet. Annars är det märkligt tomt. Nästan lite läskigt. Jo, vi blir smårädda. Det är Ricardo Bofill som har ritat Espaces d'abraxas, 1978-1983. Några av er känner kanske till Bofills båge vid Medis? Det är alltså samma arkitekt. Några av husen är 18 våningar höga och rymmer totalt 400 lägenheter. Så sjuka lägenheter. Delar av Hunger games spelades in här. Att komma hit var värt 70 euro, säger jag till Johan. Alltså, inte på grund av det där med Hunger games, utan för att det är så STORT och så annorlunda mot alla bostadshus jag någonsin sett. Helt trippy. Johan frågar en tjej om vi möjligtvis får följa med in i hennes lägenhet. Hon tittar skrämt på oss, och jag förtydligar att Johan är arkitekt, att det är därför. Hon skakar på huvudet och säger att det är hennes kompis som bor där, inte hon själv, och när hon ska gå in i hissen säger jag till Johan att vi nog ska ta nästa, så att hon inte blir rädd att vi ska följa efter henne. Så det gör vi. Och åker upp 17 våningar. Där uppe får vi svindel. Och känner lite att vi gör intrång tbh. Ja, och sen går vi vidare till nästa område, som jag inte minns namnet på. Men det är väldigt märkligt det också. Alltså folk bor här. De BOR här! Efter dagens utflykt åker vi in till stan igen, köper efter mycket om och men kinesiskt på WenZhou i Belleville (vi har blodsockerfall och beslutsångest, en förrädisk kombination) och promenerar bort till Buttes-Chaumont, Paris vackraste park. Hej killen!! Vi ligger där och läser ett tag. Sover lite. Jag har en tendens att somna när jag läser utomhus, från en sekund till en annan bara slocknar jag. Sen promenerar vi längs Canal St Martin och hemåt. Går förbi tågstationen för att fixa biljetter som ska ta oss vidare västerut dagen därpå. Sitter och spelar kort på biljettkontorets golv medan timmarna går och numren går framåt i snigelfart. Precis innan stängning får vi äntligen hjälp. Då ger vi oss ut på restaurangjakt. Det regnar, men vi vill absolut sitta utomhus så länge det finns tak. KÄNNA PARIS NI VET!! Tillsist hamnar vi på en pytteliten italiensk restaurang (heh), där vi får sitta och äta från en stor öltunna. Vi delar på en fluffig pizza, en tallrik ost och grillade grönsaker och en flaska lambrusco, medan regnet öser ner utanför markisen. Dagen därpå åker vi ut till kusten. Men det är en annan historia. Relaterad läsning: Första tågluffdygnet – Paris!
