Jo, vissa dagar är det svårare att blogga. Så är det. Och jag vill ju uppdatera två gånger om dagen, vill ju att ni ska veta när ni kan förvänta er ett nytt inlägg, men det är ingen stor redaktion som driver Floras blogg, det är jag. Och vissa dagar sjukanmäler jag mig från mitt eget jobb för att ja, livet kommer emellan. Eller ja, jag är på resande fot utan tillgång till internet. Sådana saker. Typ som i helgen. När jag var hos Jaana i London. Hon har bott där länge nu, säger "komma hem" om att återvända dit efter några veckor i Sverige, svarar ibland på engelska utan att märka det, leder mig runt på gallerier, barer och kaféer när jag för länge sedan förlorat uppfattningen om i vilken stadsdel vi befinner oss. Så skönt att få vara i samma tidszon ett tag. Hinna gråta, prata, säga hur har det gått med det där? Och hur är er relation nu? Och jag måste berätta en sak. Vi går på ett performance och jag tänker på hur självklart det känns här, att folk krälar runt på golvet med lysrör i nedstuckna i rumpan. Den uppenbara skillnaden mellan Stockholm och London, hur mycket ängsligare vi är i min stad. Hon går rakt ut i gatan, så van vid trafiken, medan jag skriker så det skär i halsen, ropar vänta Jaana, akta dig Jaana! Vi har känt varandra alltid. Vi låg på mage och ritade i hennes rum som barn, hon kunde få jeans att se alldeles riktiga ut på sina teckningar, med veck i knäna och sömmar som löpte längs med sidorna. Vi klädde ut oss, fiskade abborre, spelade in låtar på kassetband. Det var med henne jag var full första gången. Hon var den första tjejen jag kysste. Hon var den som fejkade en stämpel på min handled med sitt läppstift så att jag skulle kunna komma in på Strand som sextonåring och den som gömde det ännu inte uppdruckna glaset med öl i armhålan när vi skulle gå från baren. Jaana <3
