Min älskade Frida är utbränd. Jag bölar typ genom hela avsnittet för jag tycker att det är så sjukt att vi är 23 och mår såhär, och att detta prestationsfokus bara kryper ner i åldrarna. Men framförallt bölar jag för att jag är så oerhört stolt över Frida, att våga berätta för folk i sin närhet att hon inte orkar pressa sig själv mer. Förlåt på förhand för allt snörvlande, men så är det. Mitt i all skit som vi pratar om i podden så tror jag att det är en bra påminnelse för oss alla: Det enda som räknas är att vi mår bra. Vi pratar om skulden. Skulden över att må dåligt i sin situation när den är jämförelsevis "lyxig" och priviligerad. Och rädslan för att misslyckas som självlärd frilansare och därför köra på ännu hårdare när det skaver. Roliga smarta häftiga Frida. Kan vi alla skicka lite extra kärlek till henne? Har du varit med om en liknande situation och vill dela med dig av någon tips eller tanke? Eller har du en fråga? Skicka en ljudfil till wistromflora@gmail.com, märk mailet med "lyssnarfråga". Tänk att vi har gjort 50 poddavsnitt nu. Så sjukt. Tack för att du lyssnar. Gud. Är så himla tagen när jag skriver det här. Allt sätts liksom i perspektiv. Lyssna på avsnittet nedan, i din poddapp eller på Radioplay.se.
