I juni 2016 började jag skriva på något som med tiden skulle visa sig vara ett nytt romanprojekt. Jag hade gått och grunnat på vad jag skulle skriva härnäst (jag hade ganska nyligen lämnat in slutversionen av Stanna) och visste inte mycket. Men två tankar hade tagit form i mitt huvud: 1. Jag ville skriva något som utspelade sig i en simhall. Jag gick igång på tanken av att låta det mesta utspela sig inom simhallens väggar, nästan som ett kammarspel, och låta berättelsen formas utifrån det. I omklädningsrum, pooler, förråd och duschar ryms så många möjligheter till yttre konflikter. Det var lite som att låta mina karaktärer gå runt i ett dockhus. 2. Jag ville skriva något som handlade om syskonrelationer. Och vad som händer i en syskonskara när ett syskon försvinner. Utifrån 1 och 2 började jag associera fritt och låta scener och karaktärer ta form. Vid den här tiden var jag och Yrsa i Italien. Hon var förkyld. Sov i sittande position, med en vitlöksklyfta i örat. Jag skrev: Jag visste inte vem bokjaget var. Jag visste inte vem systern var. Men jag skrev. Jag öppnade upp alla associationsluckor i huvudet, den ena scenen ledde till den andra, det blev korsdrag, jag skrev. För att lära känna mina karaktärer måste jag skriva mig fram dem (och mycket av detta stryks i slutändan). Jag måste skriva mycket och vilt för att en fiktiv värld ska kunna ta form. Ur Hålla andan. Det är ungefär där jag befinner mig i mitt skrivande nu. Varje dag när jag sätter mig framför datorn så känns det som att jag är åtta år igen, och sitter på knä framför dockhuset och leker med min dockfamilj. Vad säger de till varandra? Hur beter de sig? Jag vet inte vad det kommer bli i slutändan – det behöver inte ens "bli" något – och det finns en frihet i det, jag styr det inte åt något håll. Det gör också att jag då och då halkar in i minnen och situationer som gör ont, som väcker en massa frågor, som gör att jag måste gå ut, ta luft, sitta på trottoarkanten och hulka in i telefonen. Så här beskrivs min bok i säljtexter, hos exempelvis Adlibris och Bokus (baksidestexten är kortare): I ”Hålla andan” utforskar Flora Wiström ämnen som kroppslighet och sexuellt maktutövande, prestationskrav och förbundet mellan syskon. I romanen möter vi en syskonskara om tre: Mina, Daria och Sam. Det är Minas första sommar efter studenten och vännerna har vänt henne ryggen. Det blir inte bättre av att storasystern Daria aldrig har tid. Hon är tävlingssimmare och allas stjärna. Blixtrar målmedvetet fram genom vattnet. En dag är Daria försvunnen. Garderoben är tom, passet är borta och Mina hänvisas bara till systerns röstbrevlåda. Vart har hon åkt, och varför? Oron gräver sig djupt i Mina. Hon cyklar till simhallen för att söka efter svar. I simhallen finns omklädningsrummet där Cissi plockar hår ur golvbrunnarna. Där finns det heta plåttaket där de anställda röker gräs och gymmet där Sam sommarjobbar. Där finns redskapsboden där man kan ha sex mot gnisslande flytdynor. Och där finns bassänger att sjunka i. Mina tillbringar de två första veckorna av sommaren i simhallen. Och för varje dag blir det allt tydligare att Daria bär på stora hemligheter. Bevaka boken på Adlibris eller Bokus. Den kommer i maj 2019.
