I juli 2017 var jag och Yrsa i Visby för att skriva. Jag var mitt inne i Hålla andan-projektet (då hette boken Simhallen i min dator) och Yrsa skrev ner ett samtal vi hade. Hon skickade det till mig i förrgår. Y: Hur mår du? F: Väldigt bra. Y: Varför? F: Därför att jag känner mig utvilad. Jag känner att jag får tid till allt som jag vill ha tid för. Jag har haft skrivflow. Nej, fan, stryk det där med flow. Eh. Det har gått bra med skrivandet i dag och för att jag har mitt bästa sällskap. Y: Schysst sagt. Vad har du känt i dag när du har skrivit? F: Att tiden försvinner. Y: På riktigt? F: På riktigt. De senaste timmarna eller timmen. Jag vet inte riktigt, jag har ingen koll på tiden och det känns som en härlig grej att jag tittar på klockan och jag blir typ förundrad att så mycket tid har gått. Det händer så himla sällan när jag skriver. Jag har känt en form av självsäkerhet, att det går, att jag kan. Ehm ... Och jag känner att jag typ ligger i fas. Det är en härlig känsla att unna mig att ta upp telefonen eller gå och laga mat för att ”nu förtjänar jag en paus”. Det händer inte ofta. Det händer aldrig i stan. Man tittar på self control-klockan som tickar ner och bara längtar efter att man ska få surfa på internet. Haha surfa på internet. Och nu är jag inte ens sugen på att surfa på internet. Eller jo, lite. Men framförallt känner jag mig bara lugn. Y: Vilken är din bästa position när du skriver? F: På knä. Eller väldigt uppstöttad av kuddar med datorn i knät. Antingen på knä vid bordet eller i soffan. Y: Vad gör du just nu? F: Just nu lagar jag moussaka för att jag, eh, har en kompis som var i Grekland nyligen och hon sa att det enda hon åt var moussaka och då blev jag så himla sugen … Men jag har aldrig lagat det förut. Men min första pojkväns mamma brukade laga det. Och då kom man hem till dem och då fanns det liksom färdigt i frysen, att man kunde värma på moussaka. Men nu blev jag lite ivrig här, så nu kanske det inte blir nå gott. Jag la liksom i köttfärsen innan löken var färdigbrynt. Y: Tror du att de som gillade Stanna kommer gilla det här manuset? F: Tittar ut genom fönstret. Jaaa. Men kanske inte om man är äckelmagad. Då kan man bli irriterad, för att den är ganska äcklig. Och Stanna var ju inte äcklig. Det här manuset kan också vara mer triggande. Det kan vara jobbigt för folk att läsa. Men jag tror att många kan känna igen sig i den. Stanna kändes mer som en risk för mig själv, det kändes så himla nära mig själv. Det här känns mer som en risk för andra, för den som läser. Y: Kan du berätta om lite tankar du tänkt de senaste dagarna när vi varit här? F: Relaterat till skrivandet så har jag tänkt mycket på hur mycket man ska släppa in läsaren i karaktärernas huvud och hur mycket som ska komma fram genom gestaltning. Förut har jag varit så himla inställd på att allt ska komma fram genom handlingar. Men nu är jag mer inställd på att läsaren ska få hänga med i tankegångar också, men det är svårt att göra det utan att det blir för övertydligt. Y: Hur tänker du att man gör det utan att det bli för övertydligt? F: Dels att låta karaktärerna associera. Om de står inför en jobbig händelse kan de associera till något annat som har hänt som kan spegla det. Och genom minnen. Om någonting tragiskt händer i nutid och karaktären tänker tillbaka på ett lyckligt minne så ställs det i kontrast till varandra. Då kan man förstå hur karaktären mår. Y: Det mest intressanta tycker jag är att låta karaktärerna tänka saker som inte har någon förankring i det som sker i nutid, det är ju så ens hjärna funkar. Att man zoonar ut när något jobbigt händer. Tänker på vad man ska handla för nya sexiga trosor eller att man måste hälla kaustiksoda i avloppet. Jag vet inte. Hur ska du göra för att få klart det här manuset? F: Alltså nu när jag är här känner jag att det handlar jättemycket om att avsätta tid för det. Inte bara avsätta en eftermiddag utan faktiskt avsätta längre perioder. Så att jag hinner gå in i det ordentligt. Att liksom ha berättelsen nära hela tiden. Även i vardagliga sysslor. Att försöka stanna där. Min plan är att helt enkelt boka in veckor där jag åker iväg och skriver. Eller ah. Jo. Åker iväg. För jag kan inte skriva hemma. Inte på samma sätt. Sen måste jag göra lite mer research också. Vistas på samma platser som mina karaktärer vistas på. Sitta där och lurka. Föra anteckningar. Y: Nu står du och hackar potatis. Tror du att det gör något kul med din hjärna? F: Ah. Y: Vadå? F: Vad menar du? Y: Tror du att, när du hackar potatis, att det händer något i ditt huvud då? F: Jag tycker i allmänhet att matlagning är bra för … eh … nja … Alltså såhär: jag skulle säga att matlagning för mig är att varva ner. Så att hävda att det händer något kul i min hjärna är att ta i, men just i skrivande perioder är det skönt att göra något med händerna. Att följa ett recept, att varva det, att slippa tänka så himla mycket. Men det är klart, om jag skulle skriva en matlagningsscen så skulle jag ju tänka på det som research. Men nu tror jag att jag tänker jävligt banala enkla tankar. Typ: behöver jag skrubba den här potatisen mer noggrant? Så kommer jag fram till … Nä. Fuck skrubba potatis. Jag tänker att det vore skönt med en mandolin, och så tänker jag på alla människor som gör sig illa på mandoliner, och så tänker jag vad skönt att jag inte har en mandolin.
