Det är min morbror som ansvarar för att vedboden ska vara full. En stor maskin styckar upp tallarna och björkarna och spottar ut klabbarna in i boden. I höstas när jag var här gick det inte att ta ett enda steg in i den. Nu måste jag leta efter ved i det innersta hörnet. Jag hukar bland vedklabbarna och fyller korgen. Det är mitt på dagen och jag har fortfarande på mig pyjamas. Jag har en brasa i köket som är igång från morgon till kväll. Jag kan göra brasor. Jag vet när glöden är som varmast. Jag vet hur gamla mjölkförpackningar ser ut när de krullar ihop sig i värmen. Det fanns en tid då jag alltid bad andra göra brasor för att mina aldrig tog fyr. Jag minns knappt den tiden. Men den fanns. Bland det värsta jag vet är blöta sockor. Har man blöta sockor är det kört resten av dagen, då blir fingrarna aldrig varma. Jag sitter på knä vid matbordet och skriver. Det kommer inte många ord, ändå händer saker med min text. Plötsligt, en riktning. Saker hänger samman. Jag läser högt för Yrsa. Darrar på rösten först. Länge sedan jag släppte in någon i det här manuset. Hon säger att hon har längtat efter att vara i min värld. Hon läser för mig sen. Har en speciell röst som är ämnad textläsandet. Mjuk och självsäker. Vi dricker tre kannor kaffe på en dag. Elementet i sovrummet dånar högt som en buss. Det kliar över hela min kropp. Speciellt i armhålan. Jag är rädd att väcka Yrsa med mitt kliande. Tidsrymden här är större. Jag frågar Yrsa om vi ska ta en promenad innan lunch. Hon svarar, nä, vi gör det senare, annars blir eftermiddagen så lång. Skrivandet är nästan alltid en kamp mot klockan. Att hålla koncentrationen inte bara i en kvart utan i flera timmar. Vi går upp i samhället. Förbi mördarens hus. Mormor berättade det häromdagen. Att där bodde en som mördade sin fru. I tjugofem år bodde hon här, min mormor. En gång stod en man i vedboden när hon kom för att hämta ved. Blev du inte rädd, frågade jag. Nä, svarade hon. Människor skrämmer mig inte. Djur däremot. I byn finns ett gammalt hus som stått orört i flera år. Snön är metertjock från grinden och ända upp till dörren. Här, säger jag till Yrsa, skulle vi kunna bo. Ha som skrivartorp. Ja, säger hon. Vi värmer upp ena delen när vi sitter och skriver, och andra delen när vi håller i kurser. Eller när vi har fest. När jag kommer hit vet jag att det snart är dags att åka hem. Att kakelugnarna vars värme vi jobbat upp i en hel vecka ska lämnas att svalna. Jag kan stänga av vattnet. Jag vet vilka ballofixer som ska vridas om, vilka slangar som ska skruvas av och att vattenlåset måste ligga i jordkällaren för att inte frysa. Det fanns en tid då jag inte åkte hit på vintern för att jag inte visste hur jag skulle bära mig åt med vattnet och värmen. Jag minns knappt den tiden. Men den fanns.
