Jag såg långfilmen Paradiset brinner i söndags. Mika Gustafson (som även har gjort Silvanafilmen, ni vet) har regisserat filmen och skrivit den tillsammans med Alexander Öhrstrand. I samarbete med TriArt ska jag berätta om den. Paradiset brinner följer tre systrar. Sommarlovet har just börjat, mamman har inte synts till sedan i julas (och någon annan förälder nämns inte alls) och kvar i radhuset är Laura, som är typ 16, och hennes två yngre systrar: Mira som under filmens gång får sin första mens och Steffi som tappar sin första tand. Systrarna, med Laura i spetsen, gör vad de kan för att få mat på bordet (och vin i glasen). Laura har dessutom utvecklat förmågan att kunna bryta sig in hos rika människor som är bortresta över sommaren. Inte nödvändigtvis för att stjäla något, utan snarare för att få leva ett annat liv för en stund. Vila i en stor skön säng, långt ifrån alla problem där hemma. För problem finns. En kvinna från soc ska komma på hembesök på måndag, och alla vet vad som händer med barn som lever utan föräldrar. Men Laura säger ingenting om det här till sina syskon, utan flyr tillvaron tillsammans med en nyfunnen vän: En fyrtioårig kvinna som också vill röka spliffs och leka att hon är någon annan för en stund. De andra systrarna hittar sina egna sätt att känna tillhörighet och få sommardagarna att gå. Jag ska inte berätta mer om det, men let me tell you: it is beautiful. Jag ser filmen och tänker på långfilmen Mustang, serien We are who we are och Ingvild H Rishøis noveller. Olika berättelser där barn, ofta tjejer, måste klara sig själva, långt från de vuxnas omsorg. Berättelser där barnen behöver fläta ihop sig med varandra för att orka med. Jag läste att de streetcastade skådespelarna. De hittade Bianca Delbravo som spelar Laura utanför Ica (hon stod där och skrek i sin telefon) och Safira Mossberg som spelar Steffi på tvärbanan. Jag får inte nog av de här tre figurerna, som visar tänderna, slåss och hoppar runt. Som vissa stunder lyckas se ut som kvinnor och i nästa stund morrar som djur. Vår tids Pippi Långstrump, gånger tre? Radhuset är målat i Villa Villekulla-färger och Laura skämtar själv om att hennes pappa är sjörövare. Filmen lyckas vara hudnära och energisk på samma gång. Rufsig och skitig, precis som de herrelösa hundarna som driver omkring i närheten av de förvildade flickorna. Paradiset brinner går på bio nu. Se!Läs också:3 sevärda tv-serier
