Förra veckan ägnade jag en dag till att bara städa. Det var länge sen jag gjorde det ordentligt, vilket bara har blivit en dålig spiral för ju stökigare det är desto motigare är det att fixa i ordning. Ni vet. Men den här dagen var det dags. Medalj till mig. Samma kväll kom den första snön. I början smälte flingorna bort så fort de nuddade fotbollsplanen och isbanan, men så småningom täcktes hockeyspelarnas axlar och hjälmar av ett puder. Jag och Johan gjorde banh mi till middag. Går väl att googla fram ett recept men vi körde lite från höften: Vitt jättemjukt bröd, chilimajo, marinerad och stekt portobellosvamp, sallad på riven morot+rödkål+lime+vinäger+sesamolja+sesamfrö, picklad rödlök, picklad gurka och koriander. Smarr. Men saknade tofun. En rejäl bit marinerad tofu. Tänker på första gången Johans händer var med på bloggen. Det var samma helg som han hade beslutat sig för att sälja sin Way out west-biljett för att komma till mig i stället. Jag hade ett inbokat samarbete den helgen som jag behövde plåta, och då fick han helt enkelt ställa upp. Pang på bloggen. Den helgen. Vi hade pratat i telefon med varandra i flera timmar om dagen i VECKOR, och plötsligt stod han i min hall. Med en kropp, en längd, en lukt. Det var 35 grader utomhus och vi lekte att vi var på semester. Honey moon, sa vi när vi mötte mina kompisar på Skånegatan. Men!!! Vad jag svävar iväg! Är bara så himla sentimental just nu. Har bölat typ hela helgen, för allt. För stora svåra saker men också av att se Elias, Johans och Julias ansikten när de spelar Mario Party. Deras uppspärrade ögon, rynkade ögonbryn, särade läppar. Grönt, blått, vitt sken i deras ansikten. Händerna hårt om kontrollen, de koordinerade knyckningarna. Blev så rörd av det. Jag fattar inte ens varför. Hur som helst. Johan hade ett knep: att stoppa mackan i ett kaffefilter för att den inte skulle droppa. Lika bra för hamburgare, hävdade han. Men jag vet inte. Jag tycker att det droppade och slabbade ganska mycket ändå. Ett spretigt blogginlägg blev det här. Så kan det bli.
