Hej. Är bakfull och ångestfylld och nu regnar det igen. Tänkte laga någonting ambitiöst till middag idag, det hjälper, det och att städa, göra praktiska saker, finhacka lök, skrubba avlagringar, krypa längs listerna med våt trasa. Matar mig själv med tanken att jag är 22 och livet är långt och ska levas på många olika sätt, det som känns blixtklart idag kommer en dag vara ett vagt minne. Jag har aldrig varit en person som har ringt vänner när jag har mått dåligt. Har stått med telefonen i handen och tänkt att jag inte ska störa, att folk har nog med sina egna problem, men nu tränar jag på det, att skriva ett sms, jag har ångestpåslag kan vi ringas? Beas röst från Berlin som säger Flora jag vet att situationen suger just nu men du fixar det här. Jag lagade sötpotatissoppa (recept här, jag tillsatte även ingefära, jordnötssmör, lime, sötsyrlig soja och bytte ut persiljan till koriander) till Maja och Kajsa i onsdags. Köpte fint rågbröd som jag rostade. Skar upp avokado. Solen bländade och Kajsa poppade en flaska cava som blötte ner hennes jeans. Från min plats vid bordet där jag sitter och skriver detta kan jag se hur det har runnit på fönstret. Vi pratade om hur man, genom att dela med sig av sitt eget känsloliv, ger andra människor möjlighet att öppna sig och våga ställa frågor. Att rädslan för att vara för naken vägs upp av hur människor börjar anförtro sig åt en. Om jag ringer en vän när jag har ångest, är det större chans att den vännen vågar ringa mig nästa gång. Att dela med sig är att ge, och ett sätt att visa att man vill ta emot.
