På måndagar brukar jag ha jobba ikapp-dagar, fyllda av tråkiga saker som typ att fakturera och svara på mail som jag skjutit upp att svara på. Så det gjorde jag således även häromdagen. Och bloggade. Och städade. Om det är nåt jag har lärt mig av att trivas i mitt eget sällskap så är det att ha det mysigt runtomkring mig. Mjao. Men klockan tretton hade jag lunchdejt med en supernice Miaperson! Jag tog en kvarts promenad bort till Santos där hon ville visa mig ett jobbvänligt café. Heim heter det om någon liten promille av er skulle undra. Efter lunchen gick vi till en skitfin park som heter Jardim da Estrela. Där drack vi kaffe och tittade på skolbarn som antecknade saker om suckulenter – alltså de satt liksom rakt upp och ner på grusgången med sina papper och pennor och tittade på växterna :'). Och så pratade vi om skrivandet och flytta-utomlandsandet. Sedan traskade jag tillbaka till Heim för att skriva. Vet inte hur cool det är av mig att smygfotografera andra människor meeeen hon kommer nog aldrig veta om det och liksom hallå, är hon inte det gulligaste ni har sett? När jag satte mig ner på cafét visste jag inte VAD jag ville skriva, men ATT jag ville skriva. En klassisk grej. Då slog jag upp en sida ur boken jag läser (De oroliga av Linn Ullman), där det stod att Ingmar Bergman hade sjunkit till botten i en swimmingpool. Och så lät jag en karaktär i min bok göra samma sak, och skapade en scen utifrån det. Och rätt var det var hade jag suttit där i 1,5 timme och klämt ur mig några sidor text. Kan verkligen tipsa om den grejen, att ta någon situation, ord eller replik ur en annan text och bygga sin text kring det. Det hjälper mig nästan alltid att komma igång. Är fan ALDRIG så lycklig som när jag har haft en bra skrivstund. Klockan var närmare fem när jag betalade 1.50 euro för mitt kaffe och gick tillbaka genom Santos i eftermiddagssol. Jag gick till mataffären för att köpa sojamjölk, kakor och popcorn (gillar att dela upp mina handlingar i små vändor för att ha någon liten uppgift varje dag). De hade även fint bakpulver där som behövde dokumenteras. När jag kom hem var klockan typ sex, och då bestämde jag mig för att värma på rester från i söndags och ta med mig dem upp till utkiksplatsen. Där uppe var det fullt av folk. Någon som jonglerade, några lösa hundar som drev runt, rödögda killar som sålde hashish och stora klungor av folk som drack öl och åt chips. Jag satte mig i sluttningen och kände mig först fett utstirrad, som om jag suttit ensam i matsalen, men så fort jag slog upp min bok och började läsa så blev jag så jäla tillfreds. Sen gick jag hem igen och facetimade med Isak, planerade podd, bloggade och sjönk ner i kuddarna i min soffa. Så glad. Så tillfreds. Sov svindåligt på natten, men ändå, hur kan en stad vara såhär fin.
