Under min gymnasietid gick jag på en hel del studentmottagningar. Som man gör. När studentens föräldrar höll upp små barnskor i luften och sa ”tänk vad du har blivit stor”, så torkade jag mina ögon och kinder med flaggmönstrade servetter. Jag föreställde mig min egen studentdag. Längtade. Och folk sade: – Det kommer vara den bästa dagen i ditt liv. 2012 blev det min tur. Vi tryckte ihop oss i skolkorridorerna, vinglade på höga klackar och rättade till skjortkragarna, hörde sorlet från våra familjer i parken utanför, och sedan kutade vi ut. Trängde oss genom entrédörrarna och stampdansade på den provisoriska scenen så att masonitskivorna gungade. Jag var kissnödig redan innan lastbilen började köra. Vi tömde burkarnas innehåll över varandra, lutade oss ut över flakets räcke och sprayade ner förbipasserande på Birger Jarlsgatan. Det var kallt, vi dansade och skrek, kissblåsan gjorde sig ständigt påmind. Jag blev upphämtad av pappa i Slussen, fick sitta på en sopsäck i passagerarsätet för att inte sitsen skulle börja lukta öl. När jag kom hem bytte jag om till studentklänningen igen. Jag hade beställt den online, och med en oväntad tullavgift så var den det dyraste plagg jag någonsin köpt. Gästerna kom. Faten skrapades rena. Min röst upprepade sig: – Jaha, du är pappas barndomsvän! Hej hej, tack! Jo det känns bra, nej, jag vet inte vad jag ska göra i sommar. Nej, jag vet inte vad jag ska plugga. Hej, tack så mycket, kul att se dig med! Det var länge sedan. Jo det känns bra. Nej, jag vet inte vad jag ska jobba med, nej, jag har inte sökt några utbildningar. Ett litet meddelande till alla: Fråga inte en student på sin studentmottagning vad hen ska plugga eller jobba med framöver. Framtidsångest är redan artonåringars mest förekommande känsla: Du behöver inte spä på den ännu mer. Låt den nyexaminerade personen njuta av sin mottagning i stället. Låt hen bli full på bubbel och moffa i sig potatissallad i fred. När mina föräldrar höll tal så kunde jag se utifrån att det var starkt och känslosamt, men vad de sa nådde inte in. Det kom inga tårar. Vid elvatiden satte jag mig på bussen och åkte in till stan, studentmössan för femhundra spänn tryckte över tinningarna, mitt hår luktade fortfarande svagt av öl. Några i min skola hade fest, men jag och mina närmsta vänner var inte bjudna. I stället satt vi i min väns vallmoblomstrande trädgård och åt upp resterna från hans studentbuffé. Himlen ljusnade och jag undrade: Är det här allt? Ska vi inte vara gladare än såhär? Så nej, studenten var inte den lyckligaste dagen i mitt liv. Och ärligt talat: Tur är väl det? Läs mina tidigare krönikor här: Om hemlängtan. Om rädslan för att söka en skola. Om lönegapet mellan män och kvinnor. Om att dejta vänner. Om att värdera vänskapsrelationer lika högt som partnerrelationer.
