Hej kompisar. Hur är läget då. Jag är så skööör. Igår drabbades jag av en sån enorm skamsköljning. Ni vet när allt man gör eller har gjort känts så FRUKTANSVÄRT pinsamt. Och Johan frågade vad jag syftade på och jag kunde inte ens börja räkna upp det, i rädsla för att skämmas ännu mer. ALLT! SKRIVANDET! JAG! Grinade ögonen av mig. Skrev till Yrsa att jag längtar tills skrivandet känns mer som medvind och mindre som bergsbestigning. Men sen tvingade jag mig in i texten. Och att göra det, sitta med den, uttömd och liksom nollställd efter gråten, gjorde mig lugnare. Sa till Johan att det här är faktiskt inte så jävla dåligt. Det kommer kanske en tid då skrivandet känns lustfyllt igen. Som förr. Livet är långt? Det här kanske bara är en parentes? Vi säger det. Så måste det vara. Alla författare har dem, ickeperioderna, de blir man i alla fall varse när man lyssnar och läser författarintervjuer. Ja, förutom Karin Smirnoff då, som skrev Vi for upp med mor på tre månader och som aldrig tycker att det är svårt att skriva. Det sa hon på bokmässan. Grrrr. Vi kan ju ta och titta på de här bilderna som Wilma tog på mig förra veckan. Nu skäms jag igen. Nej men!!! Nej. Nu gör vi det. Tittar på bilderna. Jag har en ny skjortklänning från Marimekko. Längtar tills jag kan ha den med bara ben, några fina sandaler, solbrillor, en härlig väska, va va va! Här står jag i halvprofil i stället. Ja. En annan pose jag behärskar. Burberrytrenchen är från Zak second hand. Väskan i tovad ull är från Artikel. Jeans från Arket och skor från Adidas i modellen Everyn. De har ett par år på nacken nu. Puss och kram och hörni, vad uselt man mår när man försöker vara cool. Foto: Wilma Orr / Studio Emma Svensson. Läs också: Skärp dig, skriv bara