Bilder från i tisdags när jag var lite kjot. Hej. Idag ska jag försöka komma ifatt mig själv lite. Fick en så stark gråtattack igår kväll, tårarna slutade inte rinna. Och så fort kroppen börjat lugna sig, inte hyperventilera, inte krampa, så kom hjärnan ikapp och öste på med mer tankar, och så började allt om. I stunden finns det ju inget annat än det som river genom bröstet. Alla känslor ska få plats på en minimal mittpunkt, det är för trångt, jag kreverar. Och sen somnade jag. Och vaknade. Och ångesten är inte lika stor idag. I alla fall inte just nu. Den finns där. Men inte som en manshand över bröstet, utan som ett barns. Ett lätt tryck. En påminnelse om att jag måste ta det lugnt. Jag längtar efter att känna det. Lugnet. Att få uppleva en endaste dag utan tårar. En hel dag från morgon till kväll. En dag bara. Jag hatar hur självcentrerad jag blir av att må kasst. Jag känner mig så trasig. Det gör så fysiskt ont. Jag står inte ut med mig själv. Inget mer får hända nu. Och dessa skuldkänslor som gör ångesten och självhatet ännu större, allt blir en cirkel, det forsar runt, runt, som vatten i en fontän. Orkar du, orkar du vara ihop med mig när jag mår såhär, när jag är såhär? Och hur accepterar man sin skörhet för sig själv? Här är fyra grejer jag tänkte göra idag: 1. Bokföra mina kvitton. 2. Läsa igenom en del av mitt pågående bokmanus. Skriva anteckningar i marginalen. 3. Ta en promenad. 4. Gå på modeveckans slutfest på Bonniers konsthall. Om jag orkar det vill säga. Kram till dig som också mår skit. Det vänder, det måste det göra. Allt måste vända.
