Jag var hos min frisör i förrgår. Gabbi. Jag har gått hos henne i sju år (!) och i torsdags berättade hon att hon sagt upp sig. Bryta sig loss från tryggheten och göra något annat. Vara i naturen. Kanske flytta norröver. Det inspirerar mig så mycket. Att hon, efter femton år som frisör, ska byta bana. Och ge sig själv tiden att fundera ut vad det kan tänkas vara. Hon slingade mitt hår i mikroskopiska slingor (det hela tog 3,5 timmar, hon är tålmodig hon) och vi pratade om dået och nuet och sen:et. Att jag hade meterlångt hår första gången hon klippte mig. Jag var arton då. Vem ska jag nu klippa mig hos? Någon annan på Bangerhead? Det vet jag inte. Det visar sig. Min första respons på hennes uppsägning var ungefär: Fan vad bra. Klart du ska göra det. Mitt hår gråter, men vem bryr sig. Men tack Gabbi för alla timmar med mig och mitt hår. Du e bäst. Tata! Kolla mitt nya armband. Det är så fint. Från My silver is gold. Kläderna då? Byxorna och blusen är från H&M. Skorna är från Saucony. Tänk att man kan stå i solen såhär och (nästan) inte frysa arslet av sig. Det ni.
