Hej från västkusten! Här blåser det så att hela huset knakar, så att man glömmer bort att smörja in sig när solen skiner och så att man därför sitter med hettande kinder under middagen. Jag skriver detta onsdag 23:53, strax efter Sverige-Nederländerna. Jag känner mig uppgiven ända ner till naveln, ett litet sug där inne. Tänkte först lägga upp några bilder från idag, men jag håller på dem lite till, i stället pyntar jag det här inlägget med några bilder från förra veckan. Det är för kallt för att bada här, men vi tar oss ner till havet ändå. Ligger på klipporna under handdukar och har högläsning tills det inte går längre. Jag får overklighetskänslor ibland när jag tänker på att jag befinner mig mitt i sommaren, mitt i semestern. Det är så konstigt att vara i något som man längtat efter så länge. Som att ha slungats rakt in i en tid, med huvudet före, utan att jag hunnit förbereda mig. Många jag har pratat med på sistone har uttryckt samma oro: tänk om man inte hinner vila upp sig innan semestern är slut? Jag försöker att inte ha för höga förväntningar på att jag ska bli ~utvilad~ efter den här veckan. Jag vet att jag oftare är tröttare efter en resa med mina småsyskon än jag var innan, och med den vetskapen blir det lättare att bara vara. Men jag kan ju också känna en oro för att kroppen inte ska hinna varva ner innan jag är tillbaka på kontoret i augusti. Och då har jag inte ens egna barn. Jag försöker utröna vad som funkar för mig, personligen, för att jag ska bli lugnare. Detta är väldigt basic men att vila är ju basic. Lägga ifrån mig telefonen (gärna ta bort instagramappen någon dag eller två – ännu hellre längre än så – och ta bort pushnotiserna på telefonen). Ta promenader eller springa i natuuuren. Sätta semestersvar på mailen och inte kolla den alls (och inte ange telefonnummer i semestersvaret – om det skulle krisa så kan de väl hitta ditt telefonnummer på nätet). Umgås i mindre konstellationer (märker att jag blir ovanligt trött av att umgås med många på samma gång). Ta pauser där jag typ inte gör någonting. Låta saker ta tid (exempelvis laga mat långsamt, långsamt). Men samtidigt är det så mycket som händer. Jag hattar än hit än dit. Folk fyller år, det är fest, det är stora folkmassor, det är bilresor, det är mat som ska planeras och handlas och lagas, det är småbarn som stoppar grus i munnen och trillar i vattnet, det är andra småbarn som vill hitta på dansshower och åka flakmoppe. Och familjetiden, den är viktig, den ska tas tillvara på, och någonstans sätter det också press på umgänget. Att man ska orka vara närvarande hela tiden. Och så är det tanken på att jag borde skriva. Den som aldrig släpper. Fan. Borde bara ta sommarledigt från skrivandet egentligen. Lyssnade på Anders Hansens sommarprat idag. Det är så jävla intressant att höra om hur hjärnan påverkas av motion, sömn och telefoner. Såna ord klampar rätt in i mig, bäddar en säng och kryper ner. Visst fick han vissa saker att låta så enkla, som om han satt inne på Svaret, och så är det förstås inte riktigt. Men ändå! Lyssna! Två andra ägiga sommarprat: Stina Wollter (ja men det är faktiskt bland det starkaste jag hört!!!!) Jonas Hassen Khemiri (tyckte att det var fint att höra honom prata om att "inte kunna skriva") Dagen jag stängde kontoret inför semestern. Byxdress från H&M, gamla skor från Ecco. Hur mår ni där ute? Berätta!
