Torsdag 16:26. På tvärbanan från Yrsa efter ännu en eftermiddag av skrivkurs. Yrsa föddes för 29 år sedan idag! Den 17 juni skrek hon sig röd. Rakt ut i världen. Och blev min vän många år senare. Jag är på väg hem till pappa. Kliar under foten, ett sorts skavsår, friktion i sandalerna som alltid såhär års när fötterna tvingas fram. Jag har en zucchini, en grillost och en aubergine i väskan. I kväll säger jag hejdå till Aren, Froste och Dana. I morgon flyger de över atlanten igen. Vi ses på facetime, säger man och skrattar lite, höhö. Jag är så jävla trött på facetime. Sara och jag var på möte i morse. Vi håller på att ta fram en-två produkter som vi ska lansera i höst. Något vi båda bottnar i, något som blir både vackert och användbart (man kan följa nyck.shop på instagram om man är nyfiken). Efteråt gick vi till Saturnus och drack kaffe. Där satt skjortklädda tonårspojkar och konverserade artigt över frukost med sina skjortklädda pappor. Dyra klockor, voluminösa frisyrer, välvårdat språk. Vi fick ett bord ute och det kändes som att vara i Paris, det gjorde verkligen det. Kanske för att jag bara varit på Östermalm en handfull gånger under pandemin. Värmen också. Kaffet. Jag köpte lunch till mig och Yrsa på ett kafé som jag ofta besökte när jag bodde i Vasastan. En känsla av att stöta ihop med mitt gamla jag. Vilken gata ligger kafét på? frågade Sara. Jag kunde inte svara. Jag har glömt namnet på en gata jag gick upp och ner flera gånger i veckan. Det är märkligt. Vi dukade upp på balkongen, Yrsa och jag. Hon fick sin present (The clock is ticking av Nikki Fager) och vi åt lunch och sedan började skrivkursen. Att få jobba med sina vänner – jag vill säga tack till någon, vet inte till vem.
