Igår var en mycket märklig dag. Jag orkade precis ingenting. Kroppen och magen i oordning. Jag såg hela säsong tre av Master of None. Jag grät tillsammans med karaktärerna. Lag efter lag tog plats på fotbollsplanen utanför. Jag hörde barnen komma och gå. Johan kom hem vid sextiden och då masade jag mig upp, jag började städa, det mörknade, jag tände ljus, han lagade quesadillas. Allt kändes plötsligt normalt igen. Men senare drabbades jag återigen av en så stark avsky mot mig själv. Jag drog täcket över ansiktet. Det hela var självupptaget och därför föraktade jag mig själv ännu mer. Johan klappade, hyssjade, sa snälla saker. Det kändes skönt att lätta på övertrycket i kroppen men samtidigt: vissa hulkningar kom åt en punkt i magen då hela min kropp skälvde till, en punkt av grymhet, en punkt av något panikartat. Jag blev rädd för att riva upp det. Jag bad honom sätta på Uppdrag mat. Jag fick skratta. Jag glömde bort mig själv och det var underbart. Jag tänkte att det skulle göra mig gott att komma tillbaka till jobbet idag. Första arbetsdagen efter semestern. Jag hade rätt. Skönt att tänka på annat, att ägna mig åt något. Jag gick upp tidigare än jag gjort på länge. Satte mig och arbetade med bokmanuset, insåg att jag inte rört det på två månader. Så lång tid. Men kanske nödvändigt. Jag kysste Johan hejdå, första dagen på hans nya jobb, det kändes högtidligt. Jag cyklade till kontoret efter lunch, jag träffade Sara, Carl och Archie, jag har saknat dem, att vara på platsen som är vår. Regnskurar från och till hela dagen. Sara och jag har avbrutit varandra varje kvart, vi kan inte låta bli. Jag ska snart cykla hem, laga något gott till Johan, men har glömt vad man lagar på vardagar, vad ska jag laga. Vill tända ljus till honom. Vill låta honom vila huvudet mot min axel.
