Jag har varit sjuk hela veckan. Alltså inte sjuk-sjuk, utan förkyldsjuk, men jag har hållit mig hemma i rädsla för att det ska utvecklas till sjuk-sjuk. Det vankas ju bröllop i helgen som jag och Johan toastmastrar. Har glidit runt i en ny pyjamas som jag fick i present från Grandpa x Hushpuppies. Tack så jättemycket! Den är så mysig (och passar väldigt bra in i vårt sovrum). Så vad har jag sysslat med de här dagarna? Eller pysslat med, kanske är bättre uttryckt. Jo. Jag har släppt in en tekniker som har lagat en bredbandssladd som en av hantverkarna hade klippt av. Jag har jobbat från matbordet. Jag har gjort en rockad i skåpen. Linneskåpet ska vi förstås ha på övervåningen, inte inklämt bakom en soffa som man måste flytta. Alltså har jag rensat bland lakan och påslakan och örngott och gjort en ny ordning. Hur många påslakanset behöver en familj på två personer? Och varför är det så svårt att ge bort fullt dugliga, fina, prylar? Jag vill äga allt som är fint. Tryckte in sådana här som jag köpte i matbutiken i Frankrike i somras. Men jag HAR gjort mig av med saker. I förrgår fick jag ett ryck och drog ut allt som vi har i skåpen i källaren. Rensade bland väskorna, bland skorna, vek alla halsdukar fint, travade Johans tennisracketar. Sedan gick jag vidare till min garderob. Rensade ut alla underkläder jag ogillar. Bar ner sommarplaggen (shorts, kjolar, badkläder, ankelstrumpor) till källaren. Det kommer alltid en punkt när man undrar: varför har jag försatt mig i den här situationen. Ett till bud som tajmade perfekt! Tack snälla Steamery. Jag har aldrig ägt ett strykjärn men deras Cirrus 3 är en steamer och strykjärn i ett (man lägger en handduk på matbordet och så pang, en strykbräda). Ser fram emot att provköra nu i helgen, har ny klänning till bröllopet. Jag som tyckte att jag gjort en rensning alldeles nyligen fick ihop tre fyllda Sellpypåsar. Måste ju få plats med min nya pyjamas och steamer. Det tog en hel arbetsdag. När Johan kom hem från jobbet var jag helt slut. Lyssnade på Ett litet liv under tiden och det kanske bidrog till känslan. Minns när jag läste Vingklippt ängel som tonåring. Samma känsla nu: ett litterärt skimmer runt våld, självskada, övergrepp. Men jag har varit så nyfiken på att återuppleva (läste boken när jag var 23) hur Yanagihara skriver fram vänskapsrelationerna. Det HAR ju något, även om jag upplever läsningen som mycket mer smetig den här gången. Antingen är karaktärerna goda, eller så är de onda (förutom möjligtvis JB). Och de säger varandras namn hela tiden. Vad är det, Jude? Förlåt, Willem. Nej jag vete sjutton hörni. Nu är jag 22 timmar in och ni får inte spoila något i kommentarsfältet, för jag är blessed med att glömma bort handlingen på böcker jag redan läst. Toastmaster-duty. Lyxigt att kunna göra det på sängen. Och sedan säga, klara för idag, jag hämtar godis, du riggar Gift vid första ögonkastet.Läs också:8 böcker jag vill läsa från vårens utgivning
