Det luktar multna löv utanför vårt hus. Aspen är fortfarande grön men björkarna börjar gulna. Jag ska till Hälsingland i helgen, men kanske har löven redan fallit då. Jag har hörlurar, skjorta och plånbok i färgen orange. Jag har kavaj och kängor. Jag cyklar till och från Södra station, snabbt, alltid något för sent. Skärmen på min hjälm sitter löst och blåser ibland rakt upp, som en sprayad lugg. Jag förnimmer känslan av att bli påkörd eller få något hårt rakt i ansiktet. Ett metalliskt hugg rakt genom kroppen. Har alltid haft en känsla att jag ska dö i trafiken men jag anstränger mig för att inte tänka på det, eller åtminstone använda den farhågan för att vara mer varsam. Det är tågkrångel och jag kommer sent till min seminariegrupp. Är fnissig. Vår lärare dyker inte upp och vi gör vårt bästa för att hålla ett eget seminarium. Det är obekvämt att inte ha en tydlig auktoritet, vem ska nu ta ton? Det är några av oss som gör det. Vi pratar om skillnaden mellan Iliaden, Odysséen och Aeneiden. Jag drar upp min bok ur väskan och upptäcker att den är vitkladdig. Luktar vitlök. Förpackningen till min ceasardressing – den jag inte åt häromdagen för att jag tänkte att den kunde vara "bra att ha" – har gått sönder och ligger i botten av väskan. Jag köper en grön fåtölj via Blocket. Säljaren kommer och lämnar den hos mig på kontoret, hon är rivig, fyller upp hela dörren. "Den här brukade jag snurra i som barn, den stod i mitt föräldrahem", säger hon och fortsätter prata om sina grabbar som spelar ishockey. "Det är ett jävla skjutsande", säger hon. När hon har gått så snurrar jag. Och snurrar. Och snurrar. Tyget luktar rök, kanske satt hennes pappa i den och rökte cigg och åt tevemiddag. Sitter på Folkbaren och dricker vin och läser i väntan på Alice. Så kommer hon in, tar vinden med sig. Jag är tokig i hennes kroppsspråk, luggen som rättas till, blinkningarna, mungiporna som spelar, eftertänksamheten i hennes blick. Det är lätt att glömma bort att man blir full av att dricka tre glas cava innan middagen. Tillslut måste jag ändå säga "ska vi ...?" och peka mot dörren, för att det morrar i magen. Hon säger åt mig att cykla försiktigt. Jag gör det. Cyklar försiktigt. Men jag har inga cykellampor och jag är så rädd att polisen ska ta mig, så därför cyklar jag ändå snabbare än jag borde. Jag beställer nya strumpor, sköna, såna som jag alltid njuter av att sätta på mig. Sex par. Då får jag slänga sex av de noppriga, hårda, håliga. Likadant med mina behås. Jag beställer nya, såna som jag vet att jag älskar, för att kunna slänga de som blivit missfärgade och som har lösa trådar. En kvickhet i kroppen, bygga bo, göra fint, städa, fixa, dona. Har återinfört läsning som sista kvällsgrej. Mår så mycket bättre av det. Min bror med familj är på Stockholmsbesök. Jag tar de två äldsta pojkarna med mig till loppisen i kyrkan. Mio väljer ett par clips med Storbritanniens flagga. De sitter på hans örsnibbar resten av helgen. Jag ritar bävrar med stora tänder och trötta ögon, kaniner, katter, monster med blodögon och vingar medan de fnittrar intill. De sitter i mitt knä trots att de blivit tunga. Här är mammas och Calles trädgård i höstskrud: <3
