I helgen hade min mamma och styvpappa öppet hus hemma hos sig. Mamma är ju trädgårdsdesigner och sålde lite växter och Calle är keramiker och sålde rimligtvis keramik. Och så var det café i deras växthus. Jag åkte dit i sällskap av Maja, Majas mamma Annika och Yrsa. Gatan var helt full av parkerade cyklar och bilar. Så fint att se mammas och Calles plats på det här viset. Utanför Calles keramikverkstad var det redan ganska utplockat i lådorna, fast det bara varit öppet i några timmar. Keramikern själv hade fullt upp med att rulla in i bubbelplast och krångla med swish och krama på släktingar och grannar som skulle komplettera sina Calle Forsberg-serviser. Maja och Annika fyndade också. Jag med!! Visar er längst ner i inlägget, så lugn bara lugn. Jag med vipband kunde gå in backstage och sno päron ur mammas fruktskål. Jag har så stort behov av fysisk närhet att jag börjar undra vad det är... för fel på mig? Känner mig liksom ihålig ibland när jag inte varit nära någon på ett tag (som oftast bara är max en halv dag). Idag sa Bea "Flora, du är som en löpande katt". Varför vill jag liksom krypa in under skinnet på folk? Varför vill jag trycka in ansiktet i deras armveck, bita dem och bli biten? Seriöst kan någon analysera det här åt mig. Extra närhetstörstande blir jag när jag är bakfull. Då ilar det liksom i mig. HEJ MAMMA Sen köpte vi fika. Hummusmacka med picklad rödlök, ärtskott och tomat nom nom nom. Herrå mamma och Calle vi ses snart igen! De här köpte jag! Fyra pastatallrikar eller salladsskålar eller allt-i-allo-tallrikar. Tycker så mycket om dem. Nu måste jag hoppa in i duschen för snart ska jag cykla iväg och äta ramen!
