Igår åt vi lunch på ett ställe som ... kanske var det vackraste stället jag besökt? Det är ett hotell i den lilla bergsbyn Saint-Paul-de-Vence som heter La Colombe d'Or. Det har funnits i hundra år och otaliga konstnärer har bott där sedan dess och betalat med sin konst. Ägarna verkade ha varit vän med alla franska modernister. Exempelvis Leger (bakom mig). Drack Kir Royal i väntan på maten. Hade inte fattat att det var så dyrt, men när vi tittade runt omkring oss så såg alla ut som tagna ur en film av Ruben Östlund eller en serie av Mike White. Fick panik när vi trodde att vi beställt in rädisor med någon fiskig (oätlig) röra för 32 euro. Men sen kom lyckligtvis våra huvudrätter. Min mat såg ut som leksaksmat! Den var jättevacker och jättesmaklös på samma gång. Grå ... ägg? Johans mat var däremot god. Tja. Har ny skjorta från en vintagebutik i Paris. När vi betalat notan frågade vi en av våra fem servitörer om vi fick gå in och kika på huset. Oh, you have to! sa han. Det var så vackert där inne att jag drabbades av ett kolossalt habegär. Johan verkar vara immun mot den känslan men jag kan bli helt lamslagen och uppfylld på samma gång. Överväldigad? Nästan illamående Valven? Golvet? Atriumet? Pallarna? Fönstret? Dynorna? Borden? Askkopparna? Soffan?? Vi gick in i matsalen. Där hängde Picasso, Leger, Miro och hela gänget på väggarna. Bara sådär. Rakt upp och ner. Borden och stolarna trängdes med varandra som om DE var gästerna på restaurangen. Pust. Stånk. Stön. Tänk att sitta här inne en regnig kväll. En riktigt bra chillplats framför eldstaden. Jag föreställde mig vilka som sitter här om kvällarna. Inte längre konstnärer kanske, snarare people in tech. Kom, vi går upp, sa jag till Johan. Han tvekade. Jo, sa jag, vad är det värsta som kan hända, att de slänger ut oss? Det är nog inte det värsta som kan hända, sa han och jag vet fortfarande inte vad han menade med det. Där fanns ett sällskapsrum. Med utsikt. Någon gång ska jag bo en natt där. Kanske med mamma? Hon skulle bli helt galen. Sist men inte minst har vi poolen. Med en Miroskulptur! Ja hörni. Vad ska jag säga. Jag dog?Sedan grät jag mer eller mindre resten av kvällen. Johan skulle åka hem och jag rasade ner i ett hål av prestationsångest. Men det kan vi ta en annan dag. :)Lajka om du tyckte platsen var helt okej fin.Läs också: Hemester med mamma
