Världen är åt helvete och ändå fortsätter livet här hemma i min lilla bubbla. Följ med på min onsdag från morgon till kväll. Jag åkte till kontoret tidigt och satt och skrev. Sara kom in en stund senare och tog den där bilden på mig. Så koncentrerad. Men det är något särskilt att skriva på morgonen. Ett tomt kontor. Morgonsol utanför fönstret. En långsam, sorgsen saxofonslinga ur högtalarna. Den här polotröjan i ull och kashmir från Filippa K är det lyxigaste och skönaste jag någonsin ägt. Har på mig den jämt. Den verkar slut men finns liknande på Arket. Jeansen är från Stories. Skjortan är från en second hand i Rom. Läppennan är från Victoria Beckhams sminkmärke. Rotade fram den efter att jag hade sett dokumentären på Netflix. Jag åt lunch på Trendgruppen PR. De har många roliga varumärken, bland andra Fiskars som jag har jobbat med nyligen. Skulle på möte med min ekonomiska rådgivare för att prata pension och sånt, men hade lite tid att slå ihjäl innan. Satt och läste i solen på Karlavägen bland tanter i päls med rosa läppar och lika rosa naglar. Två timmar senare, med bättre planerad pension, promenerade jag till Flippin' Burgers. Tog en öl och läste lite till innan: Sara kom! Vi käkade mat och lät såhär: BLA BLA BLA Klockan 18 skulle vi befinna oss här, på Konstnärshuset. Så vansinnigt vackert där inne. Sara hade nämligen gett mig en krokikväll i födelsedagspresent. Det var så himla svårt men så himla kul. Skönt hur tankarna bara försvann och kvar var ögat och handen och överföringen. Tystnaden och det susande ljudet av blyertsstreck och kolkritor. Kom hem vid niotiden. Kröp ner i sängen och såg Lorelai kämpa med kärleken och Rory tråna efter Harvard. Tänder ljus varje dag nu. Tänker på något som min yogalärare sa i måndags: Att vi här i norr är gjorda för att klara av vintern, att vi är vana, att vi fixar det! Därför ska vi inte vara rädda för mörkret utan i stället bejaka det. Och försöka plocka fram ljuset inom oss. Det där sista var lite lökigt, jag ser ju det. Men det hon sa har något. Jag pallar inte deppa ner mig över mörkret utan ska försöka välkomna det. När jag sa det här till Bea insåg jag hur toxiskt positivt det lät. Men låt mig försökaLäs också:6 frågor: om barnnamn och stora förändringar
